En eftermiddag vid Skurusund. (Juli 1867.) Röken hvirflar, solen brinner, Gudaskön naturen ler, Der en ångare försvinner, Men en annan straxt man ser; Hvilken mängd af skärgårdsbåtar Hvimla uppå spegel blå; — Ifrån BSikla-ön hörs låtar Af ett valdhorn då och då; — Eko med sin stämma talar; Gudamästarns symfoni Ljuder omkring berg och dalar Med en himmelsk harmoni. — Från verandorna som kransa Dig, du fagra Furusund, Skämtets glada toner dansa Öfver vatten, dal och lund. — Hör! från Waxholms-sidan klingar Regementsmusik; gif akt! Luftens vibration nu bringar Tonerna kring Wermdöns trakt. — Hvilken åska af kanoner! Ljudet kommer östanfrån; Det är Sverges monitorer, Hälsande kung Oscars son. Der, vid Skuruborg, nu brusar Fram en ångbåt, löfbeklädd, Vattnet uti fören susar, Pang, ett skott! Åh, blef du rädd! Nu små svärmare han kastar, Nej, se soln af idel krut, Sprider omkring ångarn qvastar Utaf eld — en hel minut. Be raketen! hur den fräser Upp mot himlens blå emalj, Tänk dig att det var kartescher Och vi midt i sjöbatalj — Uti herr fyrverkarns bana Gungar fram en liten båt, Det är sjöfröken Diana Der kung Carl var med och — åt; Trenne adrakar henne jaga: Bagge, Wermdö och herr Ran, Ämna nog den sköna taga Uti släptåg med till stan. — Lyss till sången ifrån jakten, Som satt till hvarenda klut! Ekon rulla omkring trakten, Pangl så artigt, en salut. Här är herrligt att kampera, Nu en skål för Wermdön fyll! Bland Linnor här florera Både stadslif — och idyll. Ack, se Luna! hur hon speglar Big uti vårt vackra sund,