En eftermiddag vid Skurusund.
(Juli 1867.)
Röken hvirflar, solen brinner,
Gudaskön naturen ler,
Der en ångare försvinner,
Men en annan straxt man ser;
Hvilken mängd af skärgårdsbåtar
Hvimla uppå spegel blå; —
Ifrån BSikla-ön hörs låtar
Af ett valdhorn då och då; —
Eko med sin stämma talar;
Gudamästarns symfoni
Ljuder omkring berg och dalar
Med en himmelsk harmoni. —
Från verandorna som kransa
Dig, du fagra Furusund,
Skämtets glada toner dansa
Öfver vatten, dal och lund. —
Hör! från Waxholms-sidan klingar
Regementsmusik; gif akt!
Luftens vibration nu bringar
Tonerna kring Wermdöns trakt. —
Hvilken åska af kanoner!
Ljudet kommer östanfrån;
Det är Sverges monitorer,
Hälsande kung Oscars son.
Der, vid Skuruborg, nu brusar
Fram en ångbåt, löfbeklädd,
Vattnet uti fören susar,
Pang, ett skott! Åh, blef du rädd!
Nu små svärmare han kastar,
Nej, se soln af idel krut,
Sprider omkring ångarn qvastar
Utaf eld — en hel minut.
Be raketen! hur den fräser
Upp mot himlens blå emalj,
Tänk dig att det var kartescher
Och vi midt i sjöbatalj —
Uti herr fyrverkarns bana
Gungar fram en liten båt,
Det är sjöfröken Diana
Der kung Carl var med och — åt;
Trenne adrakar henne jaga:
Bagge, Wermdö och herr Ran,
Ämna nog den sköna taga
Uti släptåg med till stan. —
Lyss till sången ifrån jakten,
Som satt till hvarenda klut!
Ekon rulla omkring trakten,
Pangl så artigt, en salut.
Här är herrligt att kampera,
Nu en skål för Wermdön fyll!
Bland Linnor här florera
Både stadslif — och idyll.
Ack, se Luna! hur hon speglar
Big uti vårt vackra sund,