ning; föranledd af den gamle fogdens tal; Men
en makt; som han icke kunde motstå; dref
honom framåt.
Han visade sig på tröskeln; han störtade
fram och badande i tårar hvilade ögonblicket
derefter hans hufvud i hans moders sköte:
Intrycket på den sjuka var ett helt oväntadt:
Hon var så förtrogen med tanken på sin son;
som hon sett så många gånger; och som hon
hört talas om så mycket, fast hon af kärlek
till honom och till sin man kufvat sin moder-
liga stolthet och det naturliga begäret eller
behofvet att gifva sig tillkänna och mottaga
de kära bevisen på sonlig kärlek och tillgif-
venhet; — hon var tillika nu så helt och hållet
midt uppe i det underbara; att åsynen af sonen
föreföll henne helt enkelt som ett svar från
den heliga jungfrun; ett bevis på bönhörelse;
Väl fuktade heta tårar hennes bleka kind; väl
skälfde hon i hela sitt väsende; men det var ej
en förkrossande öfverrasknings verkan bland den
mest obemängda lycksalighets kännetecken: Det
var en solstråle som bröt fram ur de svarta
molnen; hvilka höljt hennes lefnads himmel;
och som nu vid lifvets afton omgjöt henne
med hela värman af fyllda förhoppningars frid:
Så flög det ena ögonblicket efter det andra;
utan att någon yttrade ett ord. Den sjuka
lade sin hand på sonens hufvud; liksom kort
förut på fadrens; och lyftade det upp; så att
hon kunde trycka en kyss på den fria, manliga
pannan; och dervid omslöt hon honom med
sina armar, och hennes hufvud sjönk ned mot
hans skuldra. Fadren; den i lifvets pröfningar
härdade mannen; grät som ett barn:
Men så mycken rörelse måste dock inverka