— Derutinnan lärer jag nu för alltid blifva
eder gäldenär — sade grefven med ett vänligt
leende och tryckande hufvan på sin pilgrims-
kåpa mot det blödande hufvudet:
— Herrman ropade fram en af sitt folk, en
man som var skicklig i läkareyrket och ville
låta förbinda grefven; något som denne äfven
lät ske; Men då Herrmann ville låta ledsaga
honom vidare på väg; afböjde han det med
bestämdhet:
— Nej, nej — sade hau — innan Johan
Wale här näst kan vinna någon slottsherre att
våga ett tåg öfver gränsen; skall jag redan
hafva hunnit Oppensten, dit jag ämnar mig:
Och utom Joban Wale och Jösse Eriksson vet
jag mig icke hafva någon ovän i Sverges land.
Jag och Melcher här, vi skola nog taga oss
fram den återstående vägen. Hafven tack;
Herrman! Jag hoppas; att vi framdeles skola
återse hvarandra;
Det låg något så hjertligt i grefvens röst
och min; när han talade; att Herrman blef helt
beklämd om bhjertat; som man stundom blir;
då man tror sig stå alldeles vid sina önsknin-
gars mål:
Grefven och Melcher Gjordsson; som han
hade med sig; drogo sina färde; och Herrman
blef lemnad ensam. Men nu var hans hjerta
så fullt af glädje och svällande förhoppningar,
att han lemnade sina män och red som en
ljungeld utåt fältet. Först sent på aftonen åter-
vände han.
Då lemnades honom ett bref från Engelbrekt.
— Jag träffade honom vid Axevalla — sade
budbäraren — och der skref han brefvet: Han