— Derutinnan lärer jag nu för alltid blifva eder gäldenär — sade grefven med ett vänligt leende och tryckande hufvan på sin pilgrimskåpa mot det blödande hufvudet: — Herrman ropade fram en af sitt folk, en man som var skicklig i läkareyrket och ville låta förbinda grefven; något som denne äfven lät ske; Men då Herrmann ville låta ledsaga honom vidare på väg; afböjde han det med bestämdhet: — Nej, nej — sade hau — innan Johan Wale här näst kan vinna någon slottsherre att våga ett tåg öfver gränsen; skall jag redan hafva hunnit Oppensten, dit jag ämnar mig: Och utom Joban Wale och Jösse Eriksson vet jag mig icke hafva någon ovän i Sverges land. Jag och Melcher här, vi skola nog taga oss fram den återstående vägen. Hafven tack; Herrman! Jag hoppas; att vi framdeles skola återse hvarandra; Det låg något så hjertligt i grefvens röst och min; när han talade; att Herrman blef helt beklämd om bhjertat; som man stundom blir; då man tror sig stå alldeles vid sina önskningars mål: Grefven och Melcher Gjordsson; som han hade med sig; drogo sina färde; och Herrman blef lemnad ensam. Men nu var hans hjerta så fullt af glädje och svällande förhoppningar, att han lemnade sina män och red som en ljungeld utåt fältet. Först sent på aftonen återvände han. Då lemnades honom ett bref från Engelbrekt. — Jag träffade honom vid Axevalla — sade budbäraren — och der skref han brefvet: Han