sig före; och derför; grefve Hans; torden I nu
rida med mig till Warberg. Derifrån kunnen
I lätt återvända till Köpenhamn och förskaffa
eder af konungen det bevis, som nu brister
eder.
— Nej; riddar Axel! — ropade nu Herrman
— sådant skall aldrig skel Här i Sverges
rike finnes hundrade, som vilja gå i borgen för
grefve Hans.
— Hvar fianas de? — sporde riddaren kallt.
— Jag är den förste, och med svärd och
udd vill jag bida; hvem som helst, som vågar
antasta deune man. Tro mig; riddare; den
mannen är iagen konungens vän, som råder
att bryta mot riddarelag!
Den höge riddaren tycktes tveka; men då
sade Johan Wale högt, så att det hördes af alla:
— Fräckt talar du, Herrman; då du, som
är en ärelös man; en upprorsman och lag-
brytare; en af konungens uppenbara fiender,
vågar bjuda dig till borgesman för en sådan
herre; Bom grefve Hans.
Orden voro väl beräknade; och all tvekan
hos riddaren försvann: Han gaf en vink med
handen, och hans ryttare redo fram för att
fatta de fyra fåcgarne. Men Herrman drog i
samma ögonblick sitt svärd och så äfven de
båda pilgrimerne:
-— Jag säger eder till; riddar Axel — ut-
ropade Herrman — börjen icke denna leken;
den kan sluta helt annorlunda än som I
monen:; .
Rundt omkring blixtrade nu svärden; och
riddaren tycktes ännu dröja; som om han fattats
af beundran öfrer mannens mod. Men här-
under bade Erik stigit af sin häst och så godt