sig före; och derför; grefve Hans; torden I nu rida med mig till Warberg. Derifrån kunnen I lätt återvända till Köpenhamn och förskaffa eder af konungen det bevis, som nu brister eder. — Nej; riddar Axel! — ropade nu Herrman — sådant skall aldrig skel Här i Sverges rike finnes hundrade, som vilja gå i borgen för grefve Hans. — Hvar fianas de? — sporde riddaren kallt. — Jag är den förste, och med svärd och udd vill jag bida; hvem som helst, som vågar antasta deune man. Tro mig; riddare; den mannen är iagen konungens vän, som råder att bryta mot riddarelag! Den höge riddaren tycktes tveka; men då sade Johan Wale högt, så att det hördes af alla: — Fräckt talar du, Herrman; då du, som är en ärelös man; en upprorsman och lagbrytare; en af konungens uppenbara fiender, vågar bjuda dig till borgesman för en sådan herre; Bom grefve Hans. Orden voro väl beräknade; och all tvekan hos riddaren försvann: Han gaf en vink med handen, och hans ryttare redo fram för att fatta de fyra fåcgarne. Men Herrman drog i samma ögonblick sitt svärd och så äfven de båda pilgrimerne: -— Jag säger eder till; riddar Axel — utropade Herrman — börjen icke denna leken; den kan sluta helt annorlunda än som I monen:; . Rundt omkring blixtrade nu svärden; och riddaren tycktes ännu dröja; som om han fattats af beundran öfrer mannens mod. Men härunder bade Erik stigit af sin häst och så godt