— Jag drager min frände; grefve Hanss
till mötes — svarade hon — och tog vägen
öfver Wadetena; På Oppenstens slott skall jag
träffa min frände. Sjukdom och sorg och be-
kymmer hafva tagit mina krafter..:: och nu
står jag ensam ..s..p
Hon började härvid gråta; så jag grät; skam
till sägandes; jag med, mina modiga tårar:
— Varen vid god tröst! — sade då höf-
dingen — en god häst och ett godt följe skall
jag skaffa eder till Oppenstens port. Han
vände sig dervid om och såg sig omkring bland
sitt följe, som under tiden ankommit till stor
myckenhet; Straxt bakom honom stod en yng-
ling, som mera liknade en björnunge än en
menniska, men med ett par ögon som tycktes
gissa till höfdingens minsta tankar:
— ,Du, Eriko — sgade denne — du skall
följa den ädla fru Richissa och dertill tio af
ederl Byttarne tycktes täfla om äran att få
utföra hans befallning, men han valde unga ra-
ska karlar; och derpå sade ban till den gamla
frun:
— Och I skolen: taga min häst; ädla fru;
han skall gå som ett lam under eder och glädja
sig åt att få betjena den som hans herre aktar.
Och när I så kommen i lugn på Oppensten;
så bedjen en bön för Herrman Berman; han
tränger till en sådan från fromma läpparl
— I skullen hafva sett; fromme herre; I
skullen hafva sett den ädla frun; när hon tac-
kade höfdingen; Hon gjorde det väl icke med
ord; men hennes öga brann af tacksamhet och
kärlek; som när en moder välsignar sia son!
Många af de män, som stodo omkring; hade
tårar i sina ögon; och jag::::. ja ja.:: I