a ENGELBREET ENGELBREKTSSON HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GEORG STARBÄOK, ANDRA DELEN: (Forte, från föreg. Af.) Det låg i fosterfaderus ord ett erkänrande af hans värde, som han icke kunnat drömma osm, och derur utvecklade sig en kraft, som kom dysterheten alt vika från haus panna och tände mod och hopp i hans strålande ögon. De allvarsamme mänrea sågo undrande, buru dena unge mannen greps af den betydelse, som skänktes honom, och ett bifallande leende drog öfver deras anletea. Med manlig hållning trädde han inför Engelbrekt: — Icke vet jag — sade han — om du högre uppskattar mig, än som jag kan förtjena, Engelbrekt! Blott det vet jag, attjag hellre skall offra lifvet än svika ditt och männens förtroende. Dock är jag usg änau och knappast vuxen ctt slikt värf, medan stugan är full af gamle; erfarne män: Jag säger det fritt ut, mitt hjerta brinner af lust att iida ut i spetsen för en här, men icke vill jag det; om någon finnes utom mig, som åstundar den platsen. Här äro försaralade de ypperste män i hela hären..:: Viljen I bekräfta Engelbrekts val; då vill jag med lust och slädje gripa verket an! Han vände sig under de sista orden omkring i ringen, men öfverallt möttes han af öppra välviliiga anleten: — Väl är du ung; Herman! — yttrade den gamle bergsmannen; som nyss talat — och väl kan ditt förelagda värf synas svårt, men du