I nyss taladen; herr Nils Erengislesson i händer; så återstår i edert stift Stegeborg här ute i viken: — Det är ett af de yppersta i hela Linköpings stift! — sade biskopen; sammanknäppande sina händer framför den runda magen. — Men äfven il skolen fort bestämma eder; vördige herre — tillade Engelbrekt. — Ty I lären lätt kunna finna, att det slottet icke länge behöfver söka efter herre. Jag är väl blott en simpel bergsman; men slottet är lika ståtligt för det, och mången slottslofven hari dessa dagar gått genom denna hand. Biskopen var synbarligen bragt på det hala; Slottet med tillhörande län ville han för ingen del låta gå sig ur händerna, men å andra sidan föll det sig också något svårt att så slås ur brädet — något som skulle ske; om han genast mottoge slottet ur bondehöfdingens hand. — Frågan är af mycken vigt — stammade han — och derför måste jag tills i morgon betänka mig: — Nej; nej, vördige herre biskop Knut — log Engelbrekt — nu i denna stuad skolen I säga; hvilketdera I viljen. I morgoa sitter redan en annan som slottsherre på Stegeborg; om I sägen nej. Biskopen betänkte sig en stund, — Nå väl — sade ban — jag skall hålla Stegeborg Sverges rike tillhanda: Något derefter var Engelbrekt åter allena med de sina; Men leendet spelade ännu på hans läppar. Följande dagen egde den stora sammankomsten rum: Engelbrekt uppträdde inför den församlade Östgöta-allmogen; redogjorde med den