I nyss taladen; herr Nils Erengislesson i händer;
så återstår i edert stift Stegeborg här ute i viken:
— Det är ett af de yppersta i hela Linkö-
pings stift! — sade biskopen; sammanknäppande
sina händer framför den runda magen.
— Men äfven il skolen fort bestämma eder;
vördige herre — tillade Engelbrekt. — Ty I
lären lätt kunna finna, att det slottet icke länge
behöfver söka efter herre. Jag är väl blott en
simpel bergsman; men slottet är lika ståtligt
för det, och mången slottslofven hari dessa da-
gar gått genom denna hand.
Biskopen var synbarligen bragt på det hala;
Slottet med tillhörande län ville han för ingen
del låta gå sig ur händerna, men å andra si-
dan föll det sig också något svårt att så slås ur
brädet — något som skulle ske; om han genast
mottoge slottet ur bondehöfdingens hand.
— Frågan är af mycken vigt — stammade
han — och derför måste jag tills i morgon be-
tänka mig:
— Nej; nej, vördige herre biskop Knut —
log Engelbrekt — nu i denna stuad skolen I
säga; hvilketdera I viljen. I morgoa sitter re-
dan en annan som slottsherre på Stegeborg;
om I sägen nej.
Biskopen betänkte sig en stund,
— Nå väl — sade ban — jag skall hålla
Stegeborg Sverges rike tillhanda:
Något derefter var Engelbrekt åter allena
med de sina; Men leendet spelade ännu på
hans läppar.
Följande dagen egde den stora sammankom-
sten rum: Engelbrekt uppträdde inför den för-
samlade Östgöta-allmogen; redogjorde med den