bildar ett sällsynt undantag från de öfriga me deltidskonstlemningarna. Anletsdragen äro vackr och regelbundna; men ansigtets förvridning oc särskildt ett drag omkring munnen; antyda e! djup ångest och smärta, från hvilka gudsman nen, oaktadt sin längtan efter ett bättre lif, vä ej var helt och hållet fri; Det hela bär vittn om en ganska aktningsvärd konst och har vä i sin tid utgjort en stor prydnad för Norrby kyrka, hvarifrån det är kommet: Något, som äfven torde få hänföras till kyrko prydnaderna; emedan det troligtvis prydt er biskops embetsskrud; är: ett stort smycke a guld, fullsatt med ädla stenar. Sjelfva smycke utgöres af en cirkelrund plåt af ungefär 5 tum: diameter, hvarpå stenarna äro anbringade i cirk lar. Stenarna, som äro oslipade, äro ej mindre än 53 till antalet, hvarförutan två bortfallit: Be rättelsen om fyndet är följande: En dag för om kring 50 år sedan drog en karl; som fiskade i Motala ström; upp en ål. Med ålen följde en stor gyttje-klump; hvilken fiskaren tänkte kasta tillbaka i strömmen, från hvilket besluts verkställande han likväl af följande skäl helt naturligt afhölls: Han fick nemligen plötsligt se något blankt glimma fram ur dyklumpen, hvilket vid närmare påseende befanns vara det ofvannämnde smycket: -Smycket inlöstes med jag minns ej hur många tasen riksdaler af kronan. Man förmodar; att det tillhört biskop Brask och vid dennes flykt antingen uppsåtligt blifvit gömdt i strömmen eller ofrivilligt fallit deri. Af dess form ser det ut; som om det utgjort ett slags bröstplåt på en biskopskåpa. Den enda lemningen från medeltiden i denna sal; eom ej kan kallas kyrklig; är Sverges sigill under Kalmar-unionen. Det föreställer Sverges skyddshelgon S:t Erik. Det var detta sigill; som befästade verkställandet af så månget för Sverge vådligt beslut; som de höga herrarna fattade; glömska af fosterlandets väl, blott traktande efter egen fördel och ej besinnande, att det fanns en efterverld, sow skulle döma dem. Det är således ej med nöje en sann fosterlandsvän skådar detta minne från sjelfsvåldets; egennyttans, vantrons; partibatets; öfvermodets och svekets tider, då gräddan aflandets söner gjorde sig en ära af att förråda det blödande fosterlandet; hvilket de i stället bort älska och med lif och blod försvara: eGud dömer förrädarna!s — är ett uttryck sedan den tiden. (Forts.)