bildar ett sällsynt undantag från de öfriga me
deltidskonstlemningarna. Anletsdragen äro vackr
och regelbundna; men ansigtets förvridning oc
särskildt ett drag omkring munnen; antyda e!
djup ångest och smärta, från hvilka gudsman
nen, oaktadt sin längtan efter ett bättre lif, vä
ej var helt och hållet fri; Det hela bär vittn
om en ganska aktningsvärd konst och har vä
i sin tid utgjort en stor prydnad för Norrby
kyrka, hvarifrån det är kommet:
Något, som äfven torde få hänföras till kyrko
prydnaderna; emedan det troligtvis prydt er
biskops embetsskrud; är: ett stort smycke a
guld, fullsatt med ädla stenar. Sjelfva smycke
utgöres af en cirkelrund plåt af ungefär 5 tum:
diameter, hvarpå stenarna äro anbringade i cirk
lar. Stenarna, som äro oslipade, äro ej mindre
än 53 till antalet, hvarförutan två bortfallit: Be
rättelsen om fyndet är följande: En dag för om
kring 50 år sedan drog en karl; som fiskade i
Motala ström; upp en ål. Med ålen följde en
stor gyttje-klump; hvilken fiskaren tänkte kasta
tillbaka i strömmen, från hvilket besluts verk-
ställande han likväl af följande skäl helt natur-
ligt afhölls: Han fick nemligen plötsligt se nå-
got blankt glimma fram ur dyklumpen, hvilket
vid närmare påseende befanns vara det ofvan-
nämnde smycket: -Smycket inlöstes med jag
minns ej hur många tasen riksdaler af kronan.
Man förmodar; att det tillhört biskop Brask och
vid dennes flykt antingen uppsåtligt blifvit gömdt
i strömmen eller ofrivilligt fallit deri. Af dess
form ser det ut; som om det utgjort ett slags
bröstplåt på en biskopskåpa.
Den enda lemningen från medeltiden i denna
sal; eom ej kan kallas kyrklig; är Sverges sigill
under Kalmar-unionen. Det föreställer Sverges
skyddshelgon S:t Erik. Det var detta sigill;
som befästade verkställandet af så månget för
Sverge vådligt beslut; som de höga herrarna fat-
tade; glömska af fosterlandets väl, blott trak-
tande efter egen fördel och ej besinnande, att
det fanns en efterverld, sow skulle döma dem.
Det är således ej med nöje en sann fosterlands-
vän skådar detta minne från sjelfsvåldets; egen-
nyttans, vantrons; partibatets; öfvermodets och
svekets tider, då gräddan aflandets söner gjorde
sig en ära af att förråda det blödande foster-
landet; hvilket de i stället bort älska och med
lif och blod försvara: eGud dömer förrädarna!s
— är ett uttryck sedan den tiden. (Forts.)