Deszsas antal var vid Carl XIII:s död år 1818 icke mindre än 248, och antalet af hofembeten och titlar hade således; blott under 9 år, ökats med 79, ehuru Sverges rike blifvit förminskadt med Finland och Pommern. An värre blef det under Carl Johans regering; ty vid hans död i början af år 1844 fanns det 416 adelsmän, som hade hoftitlar eller hofembeten: Följaktligen hade antalet deraf ökat sig under nämnda regeriog med 168 och sedan år 1809 med 247. Ensamt tillökningen under Carl Johans tid var lika stor med hela antalet under Gustaf Adolfs sista regeringsår. I början af år 1858, fanns det, såsom det årets statskalender utvisar, endast 336 adelsmän; som hade hofembeten elller hoftitlar. Under den flärdfria konung Oscars tid hade således antalet icke: ökats, utan tvertom förminskats med 80. Men sedermera har det visserligen icke vidare aftagit, utan åter stigit och ökas nästan hvarje månad. Det utgjorde vid innevarande års början 347: Härvid är det märkligast; att det fanns af Öfv.-kammarj. vid b. af år 1809 7, men vid b. afår 1867 13 d Hofmarskalkar d:o 15 :0 24, Kabin.-kammarh. d:o 0 d:o 31, Hofstallmästare — d:o 5 d:o 11. Öfverintendenter d:o 1 d:o 4. Simpla kammarh, d:o 53 d:o 178, Hofjägmästare d:o 1 d:o 4, Kammarjunkare d:o 41 d:o 57. tillsammans 123 32: eller 199 flera, hvaremot hofjunkarnes antal nedgått från28 till 9; så att det vill synas, som skulle den rasen dö ut: En likadan lyx råder nu i afseende på åtskilliga militära befattningar; ty; ehuru vi hade ett krig på lif och död vid början af år 1809 och en finsk arme, så fanns det då icke flera än 14 generalmajorer, men nu; amidt i fredens lugna skötex, då vi hafva krig endast på Ladugårdsgärdet, efter förut träfad öfverenskommelse om hvilken armefördelning, som skall segra eller blifva slagen, — nu hafva vi 24 generalmajorer; eller flera än vid Carl Johans död år 1844; då deras antal var 20, hvilket antal äfven fanns då konung Oscar år 1857 frånträdde regeringen: Gustaf Adolf hade ingen serskild adjutantsoch ordonansofficerskår. En sådan tillkom först under hans efterträdares tid; genom inflytande af Carl Johan, samt bestod vid dennes död år 1844 af en chef; 26 adjutanter och 23 ordonansofficerare hos konungen, utan att räkna dem; som voro anställda hos kronprinsen: Afven denna lyx inskränkte konung Oscar högst betydligt. Han hade vid nyssnämnda tidpunkt; utom chefen; endast 9 adjutanter och ingen ordonansofficer. Men vid början af innevarande år utgjordes konungens stab af en chef; 6 förste adjutanter; 25 adjutanter och 8 ordonansofficerare, allt blott i Sverge; och utan att räkna de ordonansknektar; som äro utklädda i uniformer från Carl XII:s tid: Och dessa adjutanter och ordonansofficerare äro försedda med en egen serdeles dyrbar uniform samt blifva, för att vara riktigt lysande, städse hugnade med inoch utländska ordnar, hvarvid följande ganska märkliga förhållande ådragit sig synnerlig uppmärksamhet. Konungen kan icke; utan att bryta emot gällande ordensstatuter samt åstadkomma afund och förargelse, göra sina unga svenska adjutanter till riddare af Svärdsorden eller sina unga norska adjutanter till riddare af Sanct Olafs orden: Men för att de likväl skola blifva lysande; — ty några förtjenster; som berättiga till riddarvärdighet, kunna omöjligen alla de unge männen äga, — så gifver han Olafsorden åt sina svenska adjutanter och Svärdsorden åt dem, som finnas i Norge; uti hvilket lilla land konungen har 3 förste adjutanter; 10 adjutanter och 6 ordonansofficerare. Vi skola vid ett annat tillfälle betrakta vårt riddareordensväsende: