ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GEORG STARBÄOE. ANDRA DELEN: (Forta. från föreg. JF.) I skuggan vid muren midt för der de båda qvinnorna stodo rasslade det till, som om någon rest sig upp från golfvet och dervid strukit utmed muren. En rysning tycktes genombäfva den sjuka; men på abbedissans uppmaning bemannade hon sig och återtog sin afbrutna berättelse. — Vi kommo till Sverge; vi kommo till Wadstena; vi kommo hit inför altaret, men som vi trädde öfver tröskeln kastade min fader öfver mig ett hvitt dok och hviskade i mitt öra: var lugn.... efter vigselnI Genom doket, såg jag en högrest man räcka mig handen framför altaret; och mitt hjerta klappade af glädje; jag trodde mig igenkänna honom; som mitt öga längtade att se, och det förekom mig, som om den lå.ga vigselakten aldrig skulle sluta. Men så tystnade biskopen och doket lyftades af mitt hufvud ,.:. och framför mig stod den; som min fader utsett till min herre och husbonde. . . . Mitt hufvud svindlade, blott en tanke stod klar för mig; den att få dö; och jag sjönk ned just här, ..ss: just här.:;.;. Den gamla frun smälte i tårar, och det dröjde länge, innan hon kunde fortsätta. — Uti allt hvad I nu hafven sagt; finner jag dock icke något; som fördömelsevärdt är yttrade abbedissans milda stämma. — Nej; nej; ;. ss men sedan vid konungens