ENGELBREKT ENGELBREKTSSON,
HISTORISK ROMAN I 2 DELAR.
Af 0. GEORG STARBÄOE.
ANDRA DELEN:
(Forta. från föreg. JF.)
I skuggan vid muren midt för der de båda
qvinnorna stodo rasslade det till, som om nå-
gon rest sig upp från golfvet och dervid stru-
kit utmed muren. En rysning tycktes genom-
bäfva den sjuka; men på abbedissans uppma-
ning bemannade hon sig och återtog sin af-
brutna berättelse.
— Vi kommo till Sverge; vi kommo till
Wadstena; vi kommo hit inför altaret, men som
vi trädde öfver tröskeln kastade min fader öf-
ver mig ett hvitt dok och hviskade i mitt öra:
var lugn.... efter vigselnI Genom doket,
såg jag en högrest man räcka mig handen fram-
för altaret; och mitt hjerta klappade af glädje;
jag trodde mig igenkänna honom; som mitt
öga längtade att se, och det förekom mig, som
om den lå.ga vigselakten aldrig skulle sluta.
Men så tystnade biskopen och doket lyftades af
mitt hufvud ,.:. och framför mig stod den;
som min fader utsett till min herre och hus-
bonde. . - . . Mitt hufvud svindlade, blott en tanke
stod klar för mig; den att få dö; och jag sjönk
ned just här, ..ss: just här.:;.;.
Den gamla frun smälte i tårar, och det dröjde
länge, innan hon kunde fortsätta.
— Uti allt hvad I nu hafven sagt; finner
jag dock icke något; som fördömelsevärdt är
yttrade abbedissans milda stämma.
— Nej; nej; ;. ss men sedan vid konungens