hand rör dess fina strängaspel och tankar komma; hvilka man knappast kan göra sig reda för; men hvilka fylla själen och liksom föra den bort till rymder, förut ej sedda eller redan längesedan glömda: Det beror på själen sjelf, om dessa tankar komma med hvita dufvovingar, milda och ljufva som solstrålens när han kysser lundens blommor, eller svarta och mörka, med thordönets stämma; krostande det värnlösa samvetet. Den höge munken var icke heller fri från det välde den heliga orten utöfvade. Han stod länge stilla i pelarens skugga och såg ut öfver templet; och hans öga brann; som om han skådat genom mörkret en verld full af underbara gestalter: Visst var Engelbrekt den; som först vandrade fram på hans inbillnings skådeplats, — Engelbrekt och de, hvilka svekfullt smögo sig i hans spår; sökande efter den ädles hjerta; men det kunde förderfvas, förgiftas, liksom blomman af ormens gift i paradisets lustgård: Engelbrekt bad — så tyckte han — bad till Herren i morgonsolens glans, och ett förklaradt leende, en öfvermensklig frid strålade ur hans öga; thronade på hans öppna manliga panna; medan hans läppar framhviskade den renaste sjelfappoffrings heliga löften. Men bakom den kära bilden af hjelten höjde sig mörka skepnader; hvilka än nalkades än försvunno, tills plötsligen en af dem stötte svärdet bakifrån i hjeltens barm. Var det en syn; eller var det blott det älskande hjertats oro som uppjagat inbillningen och fraramanat synen? hjernans fibrer? Munken tryckte handen mot pannan. Den var våt af kallsvett. Han kastade hufvan ned