Bysättning:straffet. Den bekante författaren af Aftonbladets ekonomiska artiklar behandlar i sednaste måndagsnumret af nämnde tidning bysättningsfrågan: Vi hafva vid flera tillfällen förut haft anledning påpeka nödvändigheten af att afskaffa det barbariska stadgandet om bysättning ur vår lag, i likhet med hvad i flera andra länder längesedan egt rum: Då emellertid frågan ännu ej vunnit sin lösning hos oss; bör hvarje försök, som göres för att visa det orimliga, snart sagdt, upprörande; i detta lagstadgande; komma under den stora allmänhetens pröfning; hvarför vi meddela härnedan hvad ofvannämnde författsre yttrar: Bysättningstvånget kan svårligen betraktas ur flera synpunkter än rättvisans, mensklighetens och den allmänna kreditens. Rättvisan kräfver straff på den, som brutit mot samhällsordningen, sådan den finnes uti lagarne återgifven. Bysättningstvånget har dock endast blifvit försvaradt, såsom medel att förmå den tredskande gäldenären uppgifva tillgångar, som fordringsegaren anser bonom hafva undanhållit eller genom konstgrepp undandoltea. Genom tillämpningen af detta medels afkunnas likväl öfver gäldenären i sjelfva verket en dom, som lyder å ingenting mindre än frihetens förlust. Men hvem är det, som afkunnar denna dom, hvilken grundar Big på det obestyrkta antagandet att gäldenären oredligen förfarit? Icke domaren, som endast eger tillse att fordringsanspråket är klart och ostridigt, utan fordringsegaren, som också är målsegande, tillerkännes domsrätt i dylika frågor. Kan rättvisans anspråk känna sig tillfredsstäldt under sådana förhållanden? Ännu mindre torde den barbariska lagen kunna fördragas ur mensklighetens synpunkt. Om både hos judar, greker och romare i fordna tider brukades att göra insolventa gäldenärer till trälar eller att kasta dem i fängelse, så går det väl icke an att så förfara sedan kristendomens ljus under mer än aderton sekler bidragit att skärpa uppfattningen af menniskorätt. Redan Solon förmäles ba upphäft detta råa bruk och i stället infört ett stadgande att man för gäld icke finge antasta persona. Sednare upphäfdes den äldre lagen mot gäldenärer, och i dess ställe antogs i Rom en ny, hviJande på grundsatsen att för gäld skall en gäldenärs egendom, men icke hans person vara ansvarsskyldige. Afven hos de germaniska folken plägade tvångsåtgärder mot gäldenärers personer vidtagas, lock synes det som om detta tvång i dess nuvarande form genom handelsgemenskapen med andra nationer blifvit hos ossinfördt. Atthäkta för gäld, hvilket uttryck man hos oss liksom för att öfverskyla det förhatliga i sjelfva saken, utbytt mot ordet bysätta (egentligen bisätta), var här vanligt långt innan 1734 års lag utkomv, yttrar lagutskottet, hvaraf man finner att det är gammal surdeg, som behöfver utrensas. Då man enligt samma källa