jag yppar riddarens hemlighet; eftersom du icke tror mig, då jag säger, alt mitt värf är af ingen vigt för riket. .:. jag rider i älskogsvärf! — I älskogsvärf för riddar.:...? — För riddar Bengtsson — ifyllde fången — för herr Manus Bengtsson! — BSyanerligt stor vigt månde då riddar Bengt lägga på det ärendets framgång, att döma af den utlofvade belöningen. — Engelbrekt hade ingen lust att vidare fortsätta spörjsmålen om en sak som var af så enskild natur. Han tillade — Det ärendet kommer dock icke mig vid. — Men jag ämnade mig i det ärendet till dig, Engelbrekt — återtog fången. — Jag ville först få underskrifterna af riddarens fränder, eftersom det är en fäderneärfd gård som han lofvat mig, och sedan stod min färd till dig. Till mig? — utropade Engelbrekt — gick din giljarefärd till mig .:::? — Eftersom du gjort dig till väktare för jungfruburen; så ville jag veta; hvar jag skulle finna herr Magnu3 brud. Engelbrekt såg på sverner, som om denne förlorat förståndet. Skrifvaren tycktes tveka, om han skulle gå längre i sina spörjsmål, och en skymt af misstro till sin förutfattade mening uppstod hos honom. Men han förkastade denna tanke såsom orimlig och tillade: — Det är till grefvens af Ewersten dotter, som herr Magnus Bengtsson friar; och du vet väl; att grefven gifvit sitt samtycke ...: På ingen af de innevarande gjorde detta yttrande ett sådant intryck, som på Herrman Berman: Hans ansigte blef marmorblekt, och hans blick tyckies vilja genomborra skrifvaren: Den