ememmmmmemmtmm———X—X—X——XXKXX—XX—XX——X———X-XXX-—————————————————X—X———å En vandring genom national-musei historiska afdelning. III: TH KYRK-SALEN. Vi komma härefter till en sal, som vi sedermera vilja besöka; och den vi för den kronologiska ordningens skull nu förbigå (denna sal är egentligen ämnad blott för medeltidssaker, men som den ännu ej blifvit rigtigt i ordning; så innehåller den nästan endast lemningar från nyare tider; Vi inträda fördenskull i kyrksalen; hvars inaehåll nästan uteslutande är från medeltiden och särskildt; såsom dess namn angifver, från dess kyrkor: Hvarifrån annat än från kyrkor skulle väl ock medeltidslemningarna kunna vara? Hela den tidens rigtning var ju religiös och nästan all bildning var så att säga ett monopolium för de andlige. För att munkar och nunnor skulle få göda sig, svälte man sig, för att presterna i kyrkan skulle kunna uppträda i en glänsande ornat, gick folket klädt i paltor och för att kyrkor och:kloster skzulle vara så prydliga och glänsande som möjligt; uppoffrade man stora summor, större än man hade råd till; Så hade tidsandan förändrat sig. Från att som förr; såsom djerfva vikingar; ströfva öfver hafven; sjöngo svenskarna gudliga sånger, förehade allehanda vidskepliga upptåg, såsom pilgrirasfärder m; m.; späkte sig, försakade alla jordiska njutningar och voro; med ett ord, fullkomliga profkartor på, hvarthän ett öfverdrifvet religionsnit, framkalladt af öfverspända eller beräknande prester, kan leda. Man måste likväl beundra det mod och den sjelfförsakelse, hvarmed den tidens menniskor på sitt sätt sträfvade för sitt eviga väl; i hvilket afseende de stodo långt framför nutidens barn, som mera praktiskt utöfva sin gudsdyrkan. Sådana äro ungefär de betraktelser, som tränga sig på en, då man befianer sig bland dessa minnen från denna tid med dess aenfaldiga, men missledda barnatro: Vid vårt inträde se vi en riddare; som spränger emot oss med draget svärd; — det är dock egentligen ej mot oss, som anfallet är ämnadt; utan emot ett vidunder till drake, som vältrar sin med alla diaboliska signalementer försedda kropp under ryttarens häst. Denna bild är den för alla svenskar väl bekanta Sanct Göran. Detta konstverk, som fullbordades år 1489, har, som bekant, förut haft sin plats i Storkyrkan; der det länge varit föremål för allmogens vallfärder; tills det för kort tid sedan flyttades hit till museum. Historien om huru mästaren till detta konstverk blef en martyr för sin konst, torde vara för bekant för att här behöfva upprepas. Då vi vidare se oss omkring i den genom de målade fönstren — äfvenledes qvarlefvor från medeltiden — något skumma salen, se vi straxt bredvid oss Nydala klosters tornklocka, som numera här fått sin hvila; sedan hon i så många år genom sina skallande toner manat de fromma till bönen; Nära derintill har en dopfunt — skänkt af herr A. Dickson — fått sin plats. Dess ornamenter äro klumpiga och smaklösa, och hela den oviga pjesen bevisar, att medeltiden i afseende på sådant arbete ej stod långt framom stenåldern: Ett motstycke till denna dopfunt är en vigvattenssten, skänkt af professor Sven Nilsson: Pelarna rundtomkring salen prydes af allehanda eträbeläten,; De mest i ögonen fallande af dessa äro en madonna med barnet (som gör ett undantag från de öfriga bilderna i samma slag genom figurernas ovanligt vackra ansigtsformer), en Sanct O:of från Oiver-Eahörna församling och en Sauct Olof från Väte kyrka på Gotland. Sanct Olof måste hafva varit ett älsklingsämne för medeltidens konstnärer, ty i de flesta gamla kyrkor inom vårt land finnes bans bild; Detta kommer sig troligtvis deraf, att Sanct Fi sla ae mdldaranas ham lahat Afltaunnna du fatla I