ememmmmmemmtmm———X—X—X——XXKXX—XX—XX——X———X-XXX-—————————————————X—X———å
En vandring genom national-musei
historiska afdelning.
III:
TH KYRK-SALEN.
Vi komma härefter till en sal, som vi seder-
mera vilja besöka; och den vi för den kronolo-
giska ordningens skull nu förbigå (denna sal
är egentligen ämnad blott för medeltidssaker,
men som den ännu ej blifvit rigtigt i ordning;
så innehåller den nästan endast lemningar från
nyare tider; Vi inträda fördenskull i kyrksalen;
hvars inaehåll nästan uteslutande är från medel-
tiden och särskildt; såsom dess namn angifver,
från dess kyrkor: Hvarifrån annat än från kyr-
kor skulle väl ock medeltidslemningarna kunna
vara? Hela den tidens rigtning var ju religiös
och nästan all bildning var så att säga ett mo-
nopolium för de andlige. För att munkar och
nunnor skulle få göda sig, svälte man sig, för
att presterna i kyrkan skulle kunna uppträda i
en glänsande ornat, gick folket klädt i paltor
och för att kyrkor och:kloster skzulle vara så
prydliga och glänsande som möjligt; uppoffrade
man stora summor, större än man hade råd till;
Så hade tidsandan förändrat sig. Från att som
förr; såsom djerfva vikingar; ströfva öfver haf-
ven; sjöngo svenskarna gudliga sånger, förehade
allehanda vidskepliga upptåg, såsom pilgriras-
färder m; m.; späkte sig, försakade alla jordiska
njutningar och voro; med ett ord, fullkomliga
profkartor på, hvarthän ett öfverdrifvet religions-
nit, framkalladt af öfverspända eller beräknande
prester, kan leda. Man måste likväl beundra
det mod och den sjelfförsakelse, hvarmed den
tidens menniskor på sitt sätt sträfvade för sitt
eviga väl; i hvilket afseende de stodo långt
framför nutidens barn, som mera praktiskt ut-
öfva sin gudsdyrkan.
Sådana äro ungefär de betraktelser, som tränga
sig på en, då man befianer sig bland dessa min-
nen från denna tid med dess aenfaldiga, men
missledda barnatro:
Vid vårt inträde se vi en riddare; som sprän-
ger emot oss med draget svärd; — det är dock
egentligen ej mot oss, som anfallet är ämnadt;
utan emot ett vidunder till drake, som vältrar
sin med alla diaboliska signalementer försedda
kropp under ryttarens häst. Denna bild är den
för alla svenskar väl bekanta Sanct Göran. Detta
konstverk, som fullbordades år 1489, har, som
bekant, förut haft sin plats i Storkyrkan; der
det länge varit föremål för allmogens vallfärder;
tills det för kort tid sedan flyttades hit till museum.
Historien om huru mästaren till detta konstverk
blef en martyr för sin konst, torde vara för be-
kant för att här behöfva upprepas.
Då vi vidare se oss omkring i den genom de
målade fönstren — äfvenledes qvarlefvor från
medeltiden — något skumma salen, se vi straxt
bredvid oss Nydala klosters tornklocka, som nu-
mera här fått sin hvila; sedan hon i så många
år genom sina skallande toner manat de fromma
till bönen; Nära derintill har en dopfunt —
skänkt af herr A. Dickson — fått sin plats.
Dess ornamenter äro klumpiga och smaklösa,
och hela den oviga pjesen bevisar, att medel-
tiden i afseende på sådant arbete ej stod långt
framom stenåldern: Ett motstycke till denna
dopfunt är en vigvattenssten, skänkt af professor
Sven Nilsson:
Pelarna rundtomkring salen prydes af alle-
handa eträbeläten,; De mest i ögonen fallande
af dessa äro en madonna med barnet (som gör
ett undantag från de öfriga bilderna i samma
slag genom figurernas ovanligt vackra ansigts-
former), en Sanct O:of från Oiver-Eahörna för-
samling och en Sauct Olof från Väte kyrka på
Gotland. Sanct Olof måste hafva varit ett älsk-
lingsämne för medeltidens konstnärer, ty i de
flesta gamla kyrkor inom vårt land finnes bans
bild; Detta kommer sig troligtvis deraf, att Sanct
Fi sla
ae mdldaranas ham lahat Afltaunnna du fatla I