hans anlete, och handen öfver pannan darrade,
som om åsynen af skogsgängaren utöfvat på ho-
nom en verkan af alldeles egen art:
Afven jätten stod stilla och liksom förstenad:
En stund förflöt; utan att någondera yttrade
ett ord.
— Väl visste jag, Erik — sade slutligen
Engelbrekt med en stämma som uttryckte den
djupaste rörelse — att du var min ovän; men
aldrig trodde jag; att jag skulle finna dig på
sådan stig; som den du vandrat denna natt.
Jätten stod orörlig, men han skydde icke En-
gelbrekts blick; såsom han gjorde vid deras si-
sta möte i Skedevi kyrka. Han sträckte väl
ut handen; men icke för att afvärja, utan lik-
som för att besvärja de mörka orden, hvilka
Engelbrekt uttalade.
— Min sak och din må Gud i himmelen
döma! — fortsatte Engelbrekt — Jag kan icke
höja min hand mot min barndoms vän; och
skall jag falla för din hand; så månde den alls-
mäktige Guden hafva låtit mig utföra; hvad han
velat lägga på min lott och min tid då vara
ute:::..
Rösten tycktes vägra honom sin tjenst: Han
gaf sin häst sporrarne och var snart försvunnen
utom jättens synvidd.
Denne stod med händerna sammanknäppta
framför sig stirrande ned på marken, och half-
qväfda suckar arbetade sig litet emellan fram
öfver hans sammanpressade läppar. En våld-
sam strid utkämpades utan tvifvel i hans inre.
Slutligen gick äfven han med långsamma
steg framåt vägen.
(Forts)