sten och gick fram till trädet der pilen ännu
darrade efter sin snabba fart:
Han ryckte ut honom och gick upp på lands-
vägen i månljuset, der han bättre kunde be-
trakta den: Det var en kopparpil med stål-
spets och i skaftet inlagda besynnerliga tecken
och bokstäfver af silfver.
Ett vemodigt leende spred sig öfver hans an-
lete; ju mer han betraktade pilen.
Rasslet af enbusken och dånet af den nedra-
sande jordremsan kom honom att se upp. Han
såg dock ingenting. De höga träden stodo der;
som höga kämpar från längst försvunna tider;
och intet ljud afbröt den högtidliga tystnaden.
Endast en uggla, som skrämts upp ur sitt gömsle,
flög med tunga vingslag tvärt öfver vägen:
På afstånd hördes hästtramp; och efter en kort
stunds förlopp visade sig en skara ryttare längst
bort på vägen. De sporrade sina hästar; när
de fingo se Engelbrekt och inom några ögon-
blick voro de vid hans sida;
o— Genomsöken skogen, vänner! — sade han
till dem och undandolde omsorgsfullt pilen — här
måste finnas män i närheten; som icke äro oss
goda!
Männen stego af hästarne; och man hörde
snart huru de arbetade sig fram genom den tät-
vuxna skogen.
Men Engelbrekt steg åter till häst och fortsatte
sagta sin väg. Låvgt hade han dock icke ri-
dit, förr än hang häst skyggade till och från si-
dan af vägen till höger kom en stor jätteskep-
nad fram ur skogen.
Engelbrekt höll inne sia häst och satte han-
den öfver ögat för att liksom skärpa sin blick,
Osh ju tydligare han såg, desto mer mulnade