som hade beröring med skottet, att han knappast märkte, huru svennen just som han sköt af pilen föll omkull. En jättehand som omfattade hans hals förde honom åter till besinning. Han sökte resa sig upp, men det var fåfängt. Han kullkastades och haas händer bakbundos: Härunder lyckades han dock att vrida sig så mycket åt sidan att kan kunde öfverse platsen; der skytten nyss stått med bågen för ögat: Megnus låg blodig utsträckt på marken, och i månans sken såg han ut som ett lik. Men vid randen af bergafsatsen, der jätten var i färd med skrifvarens fängslande, var marken icke så säker; att den bar tyngden af både honom och den kämpande lille skrifvaren. Enbusken växte invid sjelfva kanten och en del af dessa rötter voro blottade, så att under den var liksom en urholkning i grusbädden. Den rot; som jätten fattat tag i och hvilken gifvit hans hand ett fäste, tillhörde enbusken, och det kraftiga taget i densamma hade i sin mån bidragit att lösgöra de öfriga rotgrenarna, hvilka gingo inåt bergafsatsen. Piötsligt vek marken under jättens fötter; och liksom hvilande på enbusken rullade både han och den fängslande skrifvaren utför branten. Klangen af bågskottet väckte Engelbrekt ur haas drömmar. Han ryckte till; der han satt på hästen, och pilen for långt på sidan om honom in i en trädstam på andra sidan vägen: Ljudet af pilspetsen; när han bet sig in iträdstammen; kom honom att so dit, och det höga trädet, som stod nära invid vägkanten; tycktes skälfva ett ögonblick, Engelbrekt steg af hä