som hade beröring med skottet, att han knap-
past märkte, huru svennen just som han sköt
af pilen föll omkull.
En jättehand som omfattade hans hals förde
honom åter till besinning. Han sökte resa sig
upp, men det var fåfängt. Han kullkastades
och haas händer bakbundos: Härunder lycka-
des han dock att vrida sig så mycket åt sidan
att kan kunde öfverse platsen; der skytten nyss
stått med bågen för ögat:
Megnus låg blodig utsträckt på marken, och
i månans sken såg han ut som ett lik.
Men vid randen af bergafsatsen, der jätten
var i färd med skrifvarens fängslande, var marken
icke så säker; att den bar tyngden af både ho-
nom och den kämpande lille skrifvaren. En-
busken växte invid sjelfva kanten och en del
af dessa rötter voro blottade, så att under den
var liksom en urholkning i grusbädden. Den
rot; som jätten fattat tag i och hvilken gifvit
hans hand ett fäste, tillhörde enbusken, och det
kraftiga taget i densamma hade i sin mån bi-
dragit att lösgöra de öfriga rotgrenarna, hvilka
gingo inåt bergafsatsen.
Piötsligt vek marken under jättens fötter;
och liksom hvilande på enbusken rullade både
han och den fängslande skrifvaren utför branten.
Klangen af bågskottet väckte Engelbrekt ur
haas drömmar. Han ryckte till; der han satt
på hästen, och pilen for långt på sidan om ho-
nom in i en trädstam på andra sidan vägen:
Ljudet af pilspetsen; när han bet sig in iträd-
stammen; kom honom att so dit, och det höga
trädet, som stod nära invid vägkanten; tycktes
skälfva ett ögonblick, Engelbrekt steg af hä-