En framsk skandinav. Några i
Paris vistande svenskar gjorde en gång ett besök
i kyrkan St. Denis för att bese konungagrafvarne
med flere dervarande märkvärdigheter: Vid in-
trädet i kyrkan möttes de af kyrkvaktaren, som
med en fransmans förekommande artighet tog
emot dem; och genast förde dem in i sakristian;
der han förevisade dem åtskilliga taflor och ibland
dem en äldre, större tafla; hvars ämne de icke för-
mådde uppfatta; hvarföre de tillfrågade sin
artige vägvisare hvad taflan egentligen före-
ställde.
Svaret blef: Skandinavernes plundringståg mot
Paris: Hvarefter han lifligt utropade: hvilken
nation tillhör ni, mine herrar — ty ni äro icke
engelsmän; det hör jag på dialekten? Svaret
blef naturligtvis: Vi äro skandinaver! Dervid rä-
tade den liflige kyrkvaktaren upp sig till hela
sin längd; såg stolt ut; slog sig patetiskt för
bröstet och utropade: Mine herrar! kanhända
flyter det äfven skandinaviskt blod imina ådror!
De besökande blefvo förvånade, drogo på mun-
nen och frågade: Hvad för landsman är då ni;
min herre? — Kyrkvaktaren svarade sjelfbelåtet:
Jag är född i Normandiet! Eu svensk dukat
förökade genast den artige mannens beredvillig-
het att förevisa sina landsmän — som han
uttryckte sig — alla märkvärdigheter som de i
kyrkan önskade beso:
Kladderadatseh, den glada preus-
siske skämttidningen, har fått sig tvenne tryck-
frihetsåtal på halsen, Det ena är anhängigpjordt
i Minochen; det andra i Berlin och båda röra
sig om samma sak, nemligen förolämpning af
hans bäjerska majestäts heliga person,