mannen och sökte i sitt minne, hvar han hade sett det ansigtet förut: — Och hvarför har du lemnat din herre? — sporde derunder riddar Bengt; — Han behöfver icke min tjenst längre! — Du vill då taga tjenst hos fogden på Stockholms slott? — Det var min mening att erbjuda min ringa tjenst åt riddar Hans — genmälte mannen: — Hör du; sven — utbrast plötsligen slottsherren med rynkad panna — det var du, som vid midsommaren förlidet år förde ett konungens bref från mig till biskop Thomas på Tynnelsö? — Det var jag; nådig herre; och jag lemnade det i biskopens egna händer! — Ja väl; men när du lemnade slottet; så lemnade du en skugga efter dig; som äfven fallit på biskopen. Den gäst; biskopen då hade; blef bestulen om natten ;:;: känner du tjufven; sven? — Ack, nådige herre, i dessa tider, hvem kan känna allt ondt och alla onda menniskor?.:; Har jag då; fattige man; äfven på det sättet blifvit svärtad i min frånvaro! Det stycket, som I nu viljen skylla mig för; det skolen I aldrig kunna bevisa. — Derom månde vi tala en annan gång; men ett vill jag säga dig; visa dig aldrig mer för mina ögon, så vida ditt lif är dig kärt, och ännu ett, gör snart en återvändo; ty mig synes det; att du vandrat långt på en väg, som icke är god: Mannen bugade sig; och det lät som om han snyftat af rörelse. Men han fann sig dock föranlåten att skyndsamt lemna rummet,