mannen och sökte i sitt minne, hvar han hade
sett det ansigtet förut:
— Och hvarför har du lemnat din herre? —
sporde derunder riddar Bengt;
— Han behöfver icke min tjenst längre!
— Du vill då taga tjenst hos fogden på
Stockholms slott?
— Det var min mening att erbjuda min ringa
tjenst åt riddar Hans — genmälte mannen:
— Hör du; sven — utbrast plötsligen slotts-
herren med rynkad panna — det var du, som
vid midsommaren förlidet år förde ett konun-
gens bref från mig till biskop Thomas på
Tynnelsö?
— Det var jag; nådig herre; och jag lem-
nade det i biskopens egna händer!
— Ja väl; men när du lemnade slottet; så
lemnade du en skugga efter dig; som äfven
fallit på biskopen. Den gäst; biskopen då hade;
blef bestulen om natten ;:;: känner du tjufven;
sven?
— Ack, nådige herre, i dessa tider, hvem
kan känna allt ondt och alla onda menniskor?.:;
Har jag då; fattige man; äfven på det sättet
blifvit svärtad i min frånvaro! Det stycket,
som I nu viljen skylla mig för; det skolen I
aldrig kunna bevisa.
— Derom månde vi tala en annan gång;
men ett vill jag säga dig; visa dig aldrig mer
för mina ögon, så vida ditt lif är dig kärt, och
ännu ett, gör snart en återvändo; ty mig synes
det; att du vandrat långt på en väg, som icke
är god:
Mannen bugade sig; och det lät som om han
snyftat af rörelse. Men han fann sig dock
föranlåten att skyndsamt lemna rummet,