Stockholmslifvet under juli månad,
Hvad kan det vara att säga derom? Gatorna
äro ju öde; och öde stå våningarna och stirra
ut i den kokheta luften med sina kritade glas-
ögon; husväggarnas blänkfyrar kasta sitt bländande
kalkljus öfver längesedan toma och öfvergifna
promenadplatser, och hufvudstadenspulsåder, Norr-
bro; har mistat all lifaktighet och kännes så
brännande och feberhet? — Står ej vöknens herre,
Carl XIII, ensam i rök och damm och vänder
föraktligt ryggen — äfven han! — åt sitt torgs
nordvestra hörn; der egennyttan; draperad i
konstens mantel; nu murar som bäst på tredje
våningen at sitt stenhus, den beryktade atelier-
byggnaden; — och är han ej, om icke den vak-
samma skildtvakten vore, hvarje ögonblick fär-
dig att rymma fältet och afkyla den glödgade
bronsklädnaden i strömmens svala böljor?
Ligger ej hela Stockholm som en jemförelsevis
död stad och stekes i julisolen? — Hvad kan
man då säga om den dödas lif? Ar ej allt
förqväfdt, uppbrändt och —
Ej så alldeles; Här flämtar ännu rågot lif.
Här finnas menniskor qvar, fast de bättre flytt
till landet, till bad- eller bruansorter eller
rest till Paris. Det är sålunda om de qvar-
varande; om de lefvande menniskorna i det
döda Stockholm; som vi vilja tala:
Stockholms julilif har en mycket egendomlig
karakters Denna får det dock ej af det fåtal,