Stockholmslifvet under juli månad, Hvad kan det vara att säga derom? Gatorna äro ju öde; och öde stå våningarna och stirra ut i den kokheta luften med sina kritade glasögon; husväggarnas blänkfyrar kasta sitt bländande kalkljus öfver längesedan toma och öfvergifna promenadplatser, och hufvudstadenspulsåder, Norrbro; har mistat all lifaktighet och kännes så brännande och feberhet? — Står ej vöknens herre, Carl XIII, ensam i rök och damm och vänder föraktligt ryggen — äfven han! — åt sitt torgs nordvestra hörn; der egennyttan; draperad i konstens mantel; nu murar som bäst på tredje våningen at sitt stenhus, den beryktade atelierbyggnaden; — och är han ej, om icke den vaksamma skildtvakten vore, hvarje ögonblick färdig att rymma fältet och afkyla den glödgade bronsklädnaden i strömmens svala böljor? Ligger ej hela Stockholm som en jemförelsevis död stad och stekes i julisolen? — Hvad kan man då säga om den dödas lif? Ar ej allt förqväfdt, uppbrändt och — Ej så alldeles; Här flämtar ännu rågot lif. Här finnas menniskor qvar, fast de bättre flytt till landet, till badeller bruansorter eller rest till Paris. Det är sålunda om de qvarvarande; om de lefvande menniskorna i det döda Stockholm; som vi vilja tala: Stockholms julilif har en mycket egendomlig karakters Denna får det dock ej af det fåtal,