Munken fattade häftigt Egeibrekts hand;
— Det är Johan Walel — utropade han.
— Vid S:t Göran; det är Johan Wale och
Magnus! — utropade äfven Engelbrekt.
Engelbrekt såg sig omkring bland de när-
maste männen; och hans öga stannade på tvenne
unga, raska bergsmän; hvilka redo ett par syn-
nerligt lifliga hästar. Han vinkade dem till sig
och pekade bort emot den punkt, der de båda
ryttarne varit synliga.
Desse voro verkligen Borganäsfogden och
långe Magnus: De hade genom den ihålige
pelaren och en derifrån ledande underjordisk
gång lyckats rädda sig och i en aflägsen gård
på norra sidan om Hofran bemäktigat sig ett
par hästar, hvarmed de ville fortsätta sin flykt
söderut: Eriks upplysning om bondehärens an-
tågande hade förmått fogden att unrpgifva allt
hopp om borgens försvar. Men det var dock
hans afsigt att ännu en gång uppträda på Bor-
ganäs, för att icke låta sitt byte gå sig ur
händerna; utan med sina svecner åter bemäktiga
sig Herrman Berman; Åsynen af ryttareskaran
slog honom med häpnad. Den gjorde med ens
slut på alla hans mörka planer; och det kunde
nu bli fråga om; huru han skulle kunna rädda
sig sjelf; Hade han blifvit bemärkt från ryttar-
skaran, så var det föga utsigt att undkomma.
— Vi skiljas åt, Magnus — hviskade han
— och lyckas vi; så träffas vi åter på Köpings-
bus! Tag af åt höger nedåt ängen, jag rider
åter vägen tillbaka!
Detta hade tilldragit sig; medan Engelbrekt
vinkade till sig de båda bergsmännen. När
han åter vände sig om för att utvisa de båda
ryttarne; voro dessa försvunna: Han omtalade