Men från loftsfönstret i Engelbrekts hus hör-
des en klangfull stämma sjunga:
Han sålde mig bort, han tog mitt arf;
Hvem vet min sorg utan Gud!
Ty må jag ej önska mig komma i graf!
Den Iefver, aldrig till, som jag torde klaga
mina sorger!
Och om jag har varit skyldig dertill,
Hvem vet min sorg utan Gud!
Så skulle jag inte klagat och gråtit allt still!
Den lefver aldrig till, som jag torde klaga
mina sorger!
Det var ett par strofer ur den bekanta folk-
visan Hilla lillas klagan; och den veka vemods-
fulla melodien liksom orden gjorde en djup
verkan på både Engelbrekt och munken. Det
fanns då utom dem i den stilla sommarmor-
gonen ett sinne; som var tyngdt af djup och
oläklig sorg, en blomma som skälfde likt systrarna
vid munkens fot; på hvilka hans ögon hvilade:;
Hans sammanknäppta händer och hans bleka
kind tydde på svåra strider; som i detta ögon-
blick utkämpades i hans inre. När sången tyst-
nade; höjde han sitt hufvud och såg ut öfver
det solljusa landskapet:
— Kanske! ;:;:;: hördes han hviska med dar-
rande läppar.
Tysta lemnade de båda männen trädens skugga
och gingo in på gården: .
Här började allt blifva lif och rörelse; och
andra saker togo snart både Engelbrekt och
munken i anspråk;
Hästar framleddes och ryktades, och sadlar
och betseltyg fejades, och vapen af alla slag
började utbäras ur de särskildta byggnaderna;
medan en mängd folk under olika förrättningar
fyllde gårdsplatsen;