En äkta man af vax. Efter Figaro. Förra sommaren åt jag en dag frukost på pHotel Victoria uti Baden i sällskap med er kavalleriöfverste och en publicist. Samtalet rörde sig om qvinnan, detta gamla och dock evigt unga thema. — Jag älskar min hustru; utropade öfversten; men om jag blott hyste den ringaste misstanka om att hon efter min död skulle gifta om sig, vore det också med en marskalk af Frankrike; så gifver jag er mitt hedersord på; att jag inom åtta dagar nog skulle hafva funnit ett skäl, för att söka skiljsmessa. Vi utbrusto naturligtvis allesammans i skratt åt öfverstens utbrott. — Då är det bäst alt ni straxt snör ihop er kappsäck och reser genaste vägen till malabariska kusten; sade publicisten: — Men. min bästa öfverste! Ni har tjent i tjugufem år; under denna tid deltagit i många fälttåg, lifvit sårad sju gånger; och ni är ännu så barnslig att ni tror på otröstliga enkor — alldeles som en elev från Saint Cyr! — Ja, det gör jag! För tio år sedan uppehöll jag mig i Bretagne; ett rekommendationsbref hade öppnat slottet Montreals portar för mig; det var ett gammalt herresäte; der då en den vackrasteoch förmögnaste unga enka bodde.