— Jag är Melcher Gjordssons sven från Westerås — blef svaret — och är jag icke illa underrättad; så gälde min sändning samma ärende, som du nu tyckes hafva tagit om hand. — Väl; du må då stanna; om dig lyster; eller vill du det heller så drag dina färde till din herre och säg honom hvad som timat; Och nu skola vi göra pinan kort. — Erik vände sig med dessa ord åter till Johan Wale — du skall nu föra oss till tornet, fogde, och der skall du lösa Herrmann Bermans kedjor: Det blixtrade till i italienarens svarta öga; och det är svårt att säga, om det ieke var af glädje. Säkert uppsprang i hans förslagna hufvud någon tanke på räddning; som; huru omöjlig den ock för ögonblieket tycktes vara, dock tjenade till att hålla modet uppe. Han hoppades kunna begagna något obevakadt ögonblick; Utan motstånd lät han föra sig ut på loftsbron och utför loftstrappan. Erik gick förut och närmast honom fångarne med sin handfasta omgifning och derpå följde de öfriga drängarna och den fräömmande svennen; När de kommit framför borgstugan, stannade Erik: Den stora dörren, som ledde utåt; var tillspärrad med en jernstång, hvars ändar voro böjda och instuckna i tvenne starka jernringar, hvilka sutto i muren på ömse sidor om dörren, tydligen för att i dem fästa facklor eller bloss vid högtidliga tillfällen; Allt hade af Erik blifvit på förhand uppmätt och tillredt; och händelsen tycktes äfven hafva velat gynna honom utöfver all beräkning. Framför hvart och, ett af de fyra små vindögon; hvilka funnos på borgstugans väggar; stodo fyra drängar med