— Jag är Melcher Gjordssons sven från
Westerås — blef svaret — och är jag icke
illa underrättad; så gälde min sändning samma
ärende, som du nu tyckes hafva tagit om
hand.
— Väl; du må då stanna; om dig lyster;
eller vill du det heller så drag dina färde till
din herre och säg honom hvad som timat;
Och nu skola vi göra pinan kort. — Erik vände
sig med dessa ord åter till Johan Wale — du
skall nu föra oss till tornet, fogde, och der
skall du lösa Herrmann Bermans kedjor:
Det blixtrade till i italienarens svarta öga;
och det är svårt att säga, om det ieke var af
glädje. Säkert uppsprang i hans förslagna
hufvud någon tanke på räddning; som; huru
omöjlig den ock för ögonblieket tycktes vara,
dock tjenade till att hålla modet uppe. Han
hoppades kunna begagna något obevakadt ögon-
blick; Utan motstånd lät han föra sig ut
på loftsbron och utför loftstrappan.
Erik gick förut och närmast honom fångarne
med sin handfasta omgifning och derpå följde
de öfriga drängarna och den fräömmande svennen;
När de kommit framför borgstugan, stannade
Erik: Den stora dörren, som ledde utåt; var
tillspärrad med en jernstång, hvars ändar voro
böjda och instuckna i tvenne starka jernringar,
hvilka sutto i muren på ömse sidor om dörren,
tydligen för att i dem fästa facklor eller bloss
vid högtidliga tillfällen; Allt hade af Erik
blifvit på förhand uppmätt och tillredt; och
händelsen tycktes äfven hafva velat gynna honom
utöfver all beräkning. Framför hvart och, ett
af de fyra små vindögon; hvilka funnos på
borgstugans väggar; stodo fyra drängar med