tvinga mig att svara inför en af dem bildad krigs rätt för att blott underkasta mig en skymflig pro. cess, hvars slut ovilkorligen blefve min redan be slutade död, så skulle hela verlden anse en sådar handling för mord. På det att äfven fienderna måtte fatta detta, ville. han kalla det preussiska sändebudet från hufvudstaden till Queretaro för att upplysa de republikanska cheferna om hithörande punkter af folkrätten. Härom afgick äfven bud till general Diaz, men antingen har han aldrig fått det, eller har general Marquez ej tillåtit preussaren att lemna hufvudstaden. Nog af, processen har försiggått, och kejsaren förde sjelf sin talan. Förhören begynte den 29 maj. Under rättegången och 4 dagar derförut voro kejsaren och hans tvenne generaler inspärrade i skilda celler och sågo icke hvarandra annat än i sessionssalen. Vid första förhöret vägrade ordföranden i rätten att fästa något afseende vid kejsarens protest mot domstolens kompetens. En skrifvelse från kejsaren till Juarez, hvari han erbjöd sig att afsäga sig alla anspråk på tronen samt utverka Mexikos och Vera Cruz öfverlemnande i republikanernas händer och på sin ära lofvade att göra allt hvad i hans förmåga stode för att återgifva landet lugn, mot det att man beviljade honom och hans officerare fritt aftåg — denna skrifvelse lemnades alldeles obesvarad. Man hade uppsatt en lista på öfver 50 anklagelsepunkter, och rättens ordförande frågad fångarna, den. ena efter den andra, börjande me kejsaren, om han erkände sig skyldig till den första anklagelsen på listau eller icke o. s. v. hela raden utför. Om svaret utföll jakande, togs det till protokollet, om nekande, kunde hvarje krigsrättens medlem uppträda såsom vittne mot den anklagade, Sålunda fungerade dessa på en gång såsom vittnen, jurymän och domare. När förhören voro slutade den 3 juni, höll krigsrätten en kort öfverläggning, hvarefter det tillkännagafs, att samtliga fångarne befunnits skyldiga i alla anklagelsepunkterna. De återinfördes nu i salen, fingo höra gin dom och tillfrågades, om de hade något att invända mot dess verkställande. Med värdighet och bestämdhet förnyade nu kejsaren sin protest mot domstolens kompetens och öfverlemnade en afskrift af densamma till ordföranden, att tillsändas Juarez. De öfriga officerarne afhörde sillatiggnde sin dom; om en eller annan knotade öfver domstolens sätt att skipa rättvisa, blef han befalld att tiga. Emellertid hade Juarez blifvit bestormad med förböner om nåd för de fångna. Deputationer af damer besvuro honom under tårar att mildra domen, men han afvisade dem onådigt och utropade till en af dessa deputationer: När våra officerare mördades af österrikarne, bad ni icke för dem. Hvarför skulle jag nu låta edra tårar beveka mig? Mot andra var han vänligare, men något löfte om benådning gaf han icke. Man tror dock, att han i tysthet underhandlar om en lösepenning, ty hans girighet lär vara omättlig, och kunde han för 100,000 pund sterl. sälja kejsaren, som han köpte af Lopez för tiondedelen så mycket, så vore han säkerligen den siste att motsätta sig ett sådant anbud. Kejsaren vill, såsom det förljudes, ej veta af någon slik handel, med mindre man äfven ville garantera för hans officerares lif, hvartill åter Juarex ej kan förmås, emedan han i och med detsamma skulle hafva att befara ett uppror af sina landsmän. Redan nu börjar Escobedo handla sjelfrådigt, och man vill veta, att, så snart hufvudstaden och Vera Cruz fallit, skall han förena sig med Diaz mot presidenten. Ur senare berättelser till Morning Post (från Queretaro af den 4, Monterey den 10, Matamoros den 16 och Brownsville den 18 juni) hemtas följande meddelanden: Annu var domen ej verkstäld, och ville ryktet veta, att man hade tillförsäkrat köfsaren och hans officerare lifvet, derest han icke blott abdikerade, för alltid lemnade landet och förbunde sig att icke på något vis intrigera mot republiken, utan äfven åtoge sig att af Frankrikes och Österrikes kejsare utverka betalning af Mexikos hela utländska statsskuld. Detta låter visserligen otroligt, men berättades likväl i San Luis Potosi såsom fullt trovärdigt. Det preussiska sändebudet, som kejsaren hade bedt komma till Queretaro, ditväntades den 5; han hade lemnat hufvudstaden den 3. — Den krigsrätt, som dömt kejsaren, bestod af helt obscura officerare, några af endast öfverstes rang. Den mest bekante bland dem var Escobedo. Man berättar upprörande historier om den råhet, hvarmed domstolen gått till väga. I synnerhet skall Escobedo allt som oftast hafva insulterat fångarne och till och med slagit kejsaren, när denne föreställde honom det oanständiga i hans beteende. Hvar och en af fångarne hade blifvit tillsagd att bland rättens närvarande ledamöter välja sig en försvarare. För två år sedan, när Esgcobedo var krigsfånge hos de kejserliga, hade general Mejia fört hans talan och räddat hans lif. Nu, då Mejia befann six i samma status, hoppades han samma tjenst tillbaka och valde således honom. Men Escobedo vägrade att åtaga sig hans försvar, sägande sig fastmera hoppas att snart få se honom på afrättsplatsen. Ett telegram från Newyork till Times berättar att den republikanska pressen i Mexiko enstämmigt hade yrkat på kejsar Maximilians afrättning och att Escobedo hade hotat med att utverka presidentens afsättning, om Juarez vägrade att låta dödsdomen gå i verkställighet. —LVLAX