tvinga mig att svara inför en af dem bildad krigs
rätt för att blott underkasta mig en skymflig pro.
cess, hvars slut ovilkorligen blefve min redan be
slutade död, så skulle hela verlden anse en sådar
handling för mord. På det att äfven fienderna
måtte fatta detta, ville. han kalla det preussiska
sändebudet från hufvudstaden till Queretaro för att
upplysa de republikanska cheferna om hithörande
punkter af folkrätten. Härom afgick äfven bud
till general Diaz, men antingen har han aldrig fått
det, eller har general Marquez ej tillåtit preussa-
ren att lemna hufvudstaden. Nog af, processen
har försiggått, och kejsaren förde sjelf sin talan.
Förhören begynte den 29 maj. Under rättegån-
gen och 4 dagar derförut voro kejsaren och hans
tvenne generaler inspärrade i skilda celler och
sågo icke hvarandra annat än i sessionssalen. Vid
första förhöret vägrade ordföranden i rätten att
fästa något afseende vid kejsarens protest mot dom-
stolens kompetens. En skrifvelse från kejsaren
till Juarez, hvari han erbjöd sig att afsäga sig alla
anspråk på tronen samt utverka Mexikos och
Vera Cruz öfverlemnande i republikanernas hän-
der och på sin ära lofvade att göra allt hvad i
hans förmåga stode för att återgifva landet lugn,
mot det att man beviljade honom och hans office-
rare fritt aftåg — denna skrifvelse lemnades all-
deles obesvarad.
Man hade uppsatt en lista på öfver 50 ankla-
gelsepunkter, och rättens ordförande frågad
fångarna, den. ena efter den andra, börjande me
kejsaren, om han erkände sig skyldig till den för-
sta anklagelsen på listau eller icke o. s. v. hela
raden utför. Om svaret utföll jakande, togs det
till protokollet, om nekande, kunde hvarje krigs-
rättens medlem uppträda såsom vittne mot den
anklagade, Sålunda fungerade dessa på en gång
såsom vittnen, jurymän och domare. När förhö-
ren voro slutade den 3 juni, höll krigsrätten en
kort öfverläggning, hvarefter det tillkännagafs, att
samtliga fångarne befunnits skyldiga i alla ankla-
gelsepunkterna. De återinfördes nu i salen, fingo
höra gin dom och tillfrågades, om de hade något
att invända mot dess verkställande. Med vär-
dighet och bestämdhet förnyade nu kejsaren sin
protest mot domstolens kompetens och öfverlem-
nade en afskrift af densamma till ordföranden, att
tillsändas Juarez. De öfriga officerarne afhörde
sillatiggnde sin dom; om en eller annan knotade
öfver domstolens sätt att skipa rättvisa, blef han
befalld att tiga.
Emellertid hade Juarez blifvit bestormad med
förböner om nåd för de fångna. Deputationer af
damer besvuro honom under tårar att mildra do-
men, men han afvisade dem onådigt och utropade
till en af dessa deputationer: När våra officerare
mördades af österrikarne, bad ni icke för dem.
Hvarför skulle jag nu låta edra tårar beveka mig?
Mot andra var han vänligare, men något löfte om
benådning gaf han icke. Man tror dock, att han
i tysthet underhandlar om en lösepenning, ty hans
girighet lär vara omättlig, och kunde han för
100,000 pund sterl. sälja kejsaren, som han köpte
af Lopez för tiondedelen så mycket, så vore han
säkerligen den siste att motsätta sig ett sådant an-
bud. Kejsaren vill, såsom det förljudes, ej veta af
någon slik handel, med mindre man äfven ville
garantera för hans officerares lif, hvartill åter Juarex
ej kan förmås, emedan han i och med detsamma
skulle hafva att befara ett uppror af sina lands-
män. Redan nu börjar Escobedo handla sjelfrådigt,
och man vill veta, att, så snart hufvudstaden och
Vera Cruz fallit, skall han förena sig med Diaz
mot presidenten.
Ur senare berättelser till Morning Post (från
Queretaro af den 4, Monterey den 10, Matamoros
den 16 och Brownsville den 18 juni) hemtas föl-
jande meddelanden: Annu var domen ej verkstäld,
och ville ryktet veta, att man hade tillförsäkrat
köfsaren och hans officerare lifvet, derest han icke
blott abdikerade, för alltid lemnade landet och för-
bunde sig att icke på något vis intrigera mot republi-
ken, utan äfven åtoge sig att af Frankrikes och Öster-
rikes kejsare utverka betalning af Mexikos hela ut-
ländska statsskuld. Detta låter visserligen otro-
ligt, men berättades likväl i San Luis Potosi så-
som fullt trovärdigt. Det preussiska sändebudet,
som kejsaren hade bedt komma till Queretaro, dit-
väntades den 5; han hade lemnat hufvudstaden
den 3. — Den krigsrätt, som dömt kejsaren, be-
stod af helt obscura officerare, några af endast
öfverstes rang. Den mest bekante bland dem var
Escobedo. Man berättar upprörande historier om
den råhet, hvarmed domstolen gått till väga. I
synnerhet skall Escobedo allt som oftast hafva
insulterat fångarne och till och med slagit kejsa-
ren, när denne föreställde honom det oanständiga
i hans beteende. Hvar och en af fångarne hade
blifvit tillsagd att bland rättens närvarande leda-
möter välja sig en försvarare. För två år sedan,
när Esgcobedo var krigsfånge hos de kejserliga,
hade general Mejia fört hans talan och räddat
hans lif. Nu, då Mejia befann six i samma sta-
tus, hoppades han samma tjenst tillbaka och valde
således honom. Men Escobedo vägrade att åtaga
sig hans försvar, sägande sig fastmera hoppas att
snart få se honom på afrättsplatsen.
Ett telegram från Newyork till Times berät-
tar att den republikanska pressen i Mexiko en-
stämmigt hade yrkat på kejsar Maximilians af-
rättning och att Escobedo hade hotat med att
utverka presidentens afsättning, om Juarez väg-
rade att låta dödsdomen gå i verkställighet.
—LVLAX
