hvilket annat land som helst, äro de fria. — Nv är jag icke längre en hjelpsökande, jag har kom: mit hit för att säga: Amerikas luft kunna ej slaf var inandas. (Bifall). År 1833 kom jag för förste gången till London och hade det nöjet att från Buxton emottaga en särdeles artig inbjudning att äta frukost hos honom. Då jag på utsatt tid infann mig och infördes i sällskapet, trädde värden med tvekande uppsyn fram emot mig och frågade, i det han betraktade mig ifrån topp till tå: Har jag det nöjet att tala med herr Garrison ifrån Boston i Förenta Staterna ? — Ja, min herre, svasvarade jag, och jag har infunnit mig med anledning af er; vänliga inbjudning att frukostera hos er. Min värd upplyftade då sina händer och utropade så högt att det öfriga sällskapet kunde höra det: Huru, min herre, är ni en hvit man? Jag trodde er vara en neger och harinbjudit dessa herrar och damer för att de måtte få göra bekantskap med herr Garrison, slaf-emancipationens svarte förkämpe! (Skratt). Nåväl, mitt herrskap, jag må tillstå att detta är den enda kompliment jag tagit åt mig och gerna bibehåller i minnet; ty Buxton hade naturligtvis antagit att ingen hvit man iAmerika kunde hafva intresse för de svartas befriande och deraf dragit den slutsatsen att jag måste vara svart. (Återigen skratt). Jag vill nu i korthet framställa den regel efter hvilken jag har handlat. Jag har aldrig brytt mig om att räkna de orättvisa slag som fallit på slafvars ryggar. Jag skulle aldrig ha besvärat mig med att resa ned till de södra staterna — om jag ock kunnat det utan fara för lifvet — för att taga närmare kännedom om slafvarnes vilkor och antal. I mitt samvete ha några frågor uppstått, som jag icke kunnat besvara annorledes än på ett sätt Dessa frågor lyda: Skulle jag sjelf vilja vara en slaf? Nej. Har Gud skapat mig till en slaf? Nej. Jag är visserligen blott en menniska, en medlem af det ,storamenniskoslägtet; men det är Guds vilja att.ingen mensklig varelse skall sakna frihet. (Hör, hör.) Min hustru och mina barn, som äro mig dyrare än mitt hbjertblod, ehuru de ingalunda äro för mera än andra menniskor ha de blifvit skapade, för att säljas på torgen? Nej. Se der mina tankar — jag har icke behöft tänka mera för att veta huru jag borde handla. (Starka bifallsrop.) Säkert är att vi aldrig skulle handla illa, om vi städse hade i minnet det gudomliga budet: Allt det I viljen att menniskorna skola göra eder, det görer I ock dem! (Hör, hör.) — — Det andra, hvarigenom jag i hela denna sak kan sägas hafva på visst sätt utmärkt mig, är att jag var den förste som höjde slafemancipationens fana. Jag är stolt öfver att kunna säga att jag gjorde detta i en stat, hvarest slafveriet var mer än annorstädes omhuldadt. Jag kom till staten Maryland och staden Baltimore, såsom redan är kändt; och emedan jag der började med all kraft bekämpa lifegenskapens princip, blef jag arresterad, ställd inför rätta och dömd att en tid hållas i fängelse. Må det tillåtas mig att i sammanhang härmed berätta en liten anekdot. År 1864, trettiofyra år sedan den tid då jag satt i fängelse i Baltimore, kom jag på ett besök till denna stad. Jag var ganska nyfiken att återse mitt gamla fängelse och om möjligt den cell, som förvarat min farliga person, men då jag anlände till stället, hvad tycks? Fängelset hade försvunnit; således blef jag bedragen i min väntan (skratt). Vid min ankomst till Washington berättade jag för presidenten Lincoln den otur jag råkat ut för, och med sin vanliga lätthet att skämta svarade han mig: Jaså, herr Garrison, skilnaden mellan år 1830 och år 1864 synes alltså vara den, att 1830 kunde ni ej komma: ut ur fängelset, och 1864 kunde ni ej komma in uti detsamma. (Högljudt skratt.) Detta yttrande varicke blott ganska qvickt utan innehöll äfven en anmärkningsvärd sanning. Jag skulle nu hafva kunnat genomströ!va hela staten Maryland, uttalande idesträngaste förkastelsedomar öfver slafveriet och slafbandeln, utan att någon menniska skulle på ringaste vis ha antastat mig. Nej, sjelfva Maryland har nu: omfattat just denna samma lära, för hvars predikande jag derstädes blef fängslad, och i denna; ståt har ovilkorlig och oinskränkt frihet gifvits åt icke mindre än 800,000 slafvar. (Hör, hör.) Tal; tackade särskildt lord Russel för den ädla och manliga bekännelse; han aflagt om sina misstag, och framhöil bland andra anmärkningsvärda sidor i det stora befrielseverket äfven den stora andel Amerikas qvinnor haft i detsamma. Han yttrade med anledning deraf: Jag tror att en stor förändring inträdt på begge sidorna om Atlantiska hafvet med hänseende till föreställningen om den rätta gränsen för qvinnans pligter. (Bifallsrop.) Jag fröjdar mig öfver detta vexande intresse för gqvinnans sak, ty den är hela verldens sak (hör, hör!) ty i kommunen, i staten, i kyrkan, öfverallt, gäller den lag, att ju mer vi kunna samla af tänkande hjernor och varmt kännande hjertan, desto bättre blir kommunen, staten, kyrkan. Med andra ord: det ena könet är det andra jemlikt, och om alla få sin ansvarighet, skall det gå oss alla bättre än om någon är beröfvad nägot af sin ansvarighet. Jag är glad att se bär ibland oss en man (John Stuart Mill), som nyligen uppträdde i Storbrittaniens underhus för qvinnans rättigheter. (Bifallsrop). Efter att ytterligare John Stuart Mill, skalden George Thompson och förre amiralitetslorden Stansfeld uppträdt som talare; afslöts festen af the hon. Z. L. Stanley, en anförvandt