hvilket annat land som helst, äro de fria. — Nv
är jag icke längre en hjelpsökande, jag har kom:
mit hit för att säga: Amerikas luft kunna ej slaf
var inandas. (Bifall). År 1833 kom jag för förste
gången till London och hade det nöjet att från
Buxton emottaga en särdeles artig inbjudning att
äta frukost hos honom. Då jag på utsatt tid in-
fann mig och infördes i sällskapet, trädde värden
med tvekande uppsyn fram emot mig och frågade,
i det han betraktade mig ifrån topp till tå: Har
jag det nöjet att tala med herr Garrison ifrån Bo-
ston i Förenta Staterna ? — Ja, min herre, sva-
svarade jag, och jag har infunnit mig med anled-
ning af er; vänliga inbjudning att frukostera hos
er. - Min värd upplyftade då sina händer och ut-
ropade så högt att det öfriga sällskapet kunde
höra det: Huru, min herre, är ni en hvit man?
Jag trodde er vara en neger och harinbjudit dessa
herrar och damer för att de måtte få göra bekant-
skap med herr Garrison, slaf-emancipationens svarte
förkämpe! (Skratt). Nåväl, mitt herrskap, jag må
tillstå att detta är den enda kompliment jag tagit
åt mig och gerna bibehåller i minnet; ty Buxton
hade naturligtvis antagit att ingen hvit man iAme-
rika kunde hafva intresse för de svartas befriande
och deraf dragit den slutsatsen att jag måste vara
svart. (Återigen skratt). Jag vill nu i korthet
framställa den regel efter hvilken jag har handlat.
Jag har aldrig brytt mig om att räkna de orättvisa
slag som fallit på slafvars ryggar. Jag skulle al-
drig ha besvärat mig med att resa ned till de
södra staterna — om jag ock kunnat det utan fara
för lifvet — för att taga närmare kännedom om
slafvarnes vilkor och antal. I mitt samvete ha
några frågor uppstått, som jag icke kunnat besvara
annorledes än på ett sätt Dessa frågor lyda:
Skulle jag sjelf vilja vara en slaf? Nej. Har Gud
skapat mig till en slaf? Nej. Jag är visserligen
blott en menniska, en medlem af det ,stora- men-
niskoslägtet; men det är Guds vilja att.ingen
mensklig varelse skall sakna frihet. (Hör, hör.)
Min hustru och mina barn, som äro mig dyrare
än mitt hbjertblod, ehuru de ingalunda äro för mera
än andra menniskor ha de blifvit skapade, för att
säljas på torgen? Nej. Se der mina tankar —
jag har icke behöft tänka mera för att veta huru
jag borde handla. (Starka bifallsrop.) Säkert är
att vi aldrig skulle handla illa, om vi städse hade
i minnet det gudomliga budet: Allt det I viljen
att menniskorna skola göra eder, det görer
I ock dem! (Hör, hör.) — — Det andra, hvar-
igenom jag i hela denna sak kan sägas hafva på
visst sätt utmärkt mig, är att jag var den förste
som höjde slafemancipationens fana. Jag är stolt
öfver att kunna säga att jag gjorde detta i en
stat, hvarest slafveriet var mer än annorstädes om-
huldadt. Jag kom till staten Maryland och staden
Baltimore, såsom redan är kändt; och emedan jag
der började med all kraft bekämpa lifegenskapens
princip, blef jag arresterad, ställd inför rätta och
dömd att en tid hållas i fängelse. Må det tillåtas
mig att i sammanhang härmed berätta en liten
anekdot. År 1864, trettiofyra år sedan den tid då
jag satt i fängelse i Baltimore, kom jag på ett
besök till denna stad. Jag var ganska nyfiken att
återse mitt gamla fängelse och om möjligt den
cell, som förvarat min farliga person, men då jag
anlände till stället, hvad tycks? Fängelset hade
försvunnit; således blef jag bedragen i min väntan
(skratt). Vid min ankomst till Washington berät-
tade jag för presidenten Lincoln den otur jag råkat
ut för, och med sin vanliga lätthet att skämta
svarade han mig: Jaså, herr Garrison, skilnaden
mellan år 1830 och år 1864 synes alltså vara den, att
1830 kunde ni ej komma: ut ur fängelset, och 1864
kunde ni ej komma in uti detsamma. (Högljudt
skratt.) Detta yttrande varicke blott ganska qvickt
utan innehöll äfven en anmärkningsvärd sanning.
Jag skulle nu hafva kunnat genomströ!va hela staten
Maryland, uttalande idesträngaste förkastelsedomar
öfver slafveriet och slafbandeln, utan att någon
menniska skulle på ringaste vis ha antastat mig.
Nej, sjelfva Maryland har nu: omfattat just denna
samma lära, för hvars predikande jag derstädes
blef fängslad, och i denna; ståt har ovilkorlig och
oinskränkt frihet gifvits åt icke mindre än 800,000
slafvar. (Hör, hör.)
Tal; tackade särskildt lord Russel för den ädla
och manliga bekännelse; han aflagt om sina miss-
tag, och framhöil bland andra anmärkningsvär-
da sidor i det stora befrielseverket äfven den
stora andel Amerikas qvinnor haft i detsamma.
Han yttrade med anledning deraf:
Jag tror att en stor förändring inträdt på begge
sidorna om Atlantiska hafvet med hänseende till
föreställningen om den rätta gränsen för qvinnans
pligter. (Bifallsrop.) Jag fröjdar mig öfver detta
vexande intresse för gqvinnans sak, ty den är hela
verldens sak (hör, hör!) ty i kommunen, i staten,
i kyrkan, öfverallt, gäller den lag, att ju mer vi
kunna samla af tänkande hjernor och varmt kän-
nande hjertan, desto bättre blir kommunen, staten,
kyrkan. Med andra ord: det ena könet är det an-
dra jemlikt, och om alla få sin ansvarighet, skall
det gå oss alla bättre än om någon är beröfvad
nägot af sin ansvarighet. Jag är glad att se bär
ibland oss en man (John Stuart Mill), som ny-
ligen uppträdde i Storbrittaniens underhus för qvin-
nans rättigheter. (Bifallsrop).
Efter att ytterligare John Stuart Mill, skal-
den George Thompson och förre amiralitetslor-
den Stansfeld uppträdt som talare; afslöts fe-
sten af the hon. Z. L. Stanley, en anförvandt