Under tiden samlade sig de andra drängarne
omkring Erik, den ene efter den andre.
— Stunden är inne — sade Erik och vände
sig omkring i ringen — men innan vi lägga
ut; skolen I ännu en gång säga mig; om I
viljen våga lifvet för Herrman Berman;
Ett enstämmigt ja blef svaret. ::
— Ännu är det tid att vända — fortfor
talaren med ett allvar och en högtidlighet, som
om han varit en pröfvad man — den; som
icke vill följa mig; kan ännu draga sig till-
baka. :: Godt; godt — tillade han; då alla
tillkännagåfvo sin lust att våga allt för den
käre Herrmans räddning — men läggen på
hjertat hvad jag sagt eder: Intet ord får talas;
intet vapen röras utan på min befallning; icke
ens till sjelfförsvar. I skolen låta döda eder
utan ett ljud af klagan, utan en suck, på det
att någon enda af oss må hinna upp till fog-
den och antingen der dö eller rädda den fångne:
Kommen ock ihåg de öfverenskomna tecknen;
behöfves en serskild tillsägelse, så skall den gå
från man till man! Gud och S:t Göran stå
088 bil
— Gud och S:t Göran stå oss bil — upp-
repade alla och tryckte Eriks hand.
Några ögonblick derefter voro båtarna skjutna
från strand: Fyra man befunno sig i hvarje
utom i den största, der Erik sjelf-tagit plats.
När de hunnit ett stycke från strand och kom-
mit bakom en temligen hög skogbevuxen holme,
gjorde Erik ett tecken, i det han lät höra en
kort hvissling, och alla båtarne lade sig sida
vid sida och fastbundos vid hvarandra, så att
de tillsammans bildade en flottbrygga, hvars
framsida utgjordes af ett ogenomträngligt löf-