Den lilla pergamentsbiten, som grefven höll i handen och som var en af de många; hvilka betäckte bordet, innehöll ett namn; som eget nog förblifvit helt orördt af huggen: Der stod: eErik Belgstinga på den lilla lappen. Det måtte hos grefven hafva framkallat underliga minnen. Han kunde ej slita sig lös derifrån; och medan hans blick. stirrade på de svarta bokstäfverna; trängde en djup suck fram öfver hans läppar. Framför honom på golfvet låg en bit af det störa, sönderbuggna vaxsigillet. Han tog äfven upp den och undersökte hvad som af den ingraverade vapenskölden fanns qvar. Det var en del af konung Eriks vapen och i kanten stod: Ericus R.; det öfriga var borthugget: Alltsammans var naturligtvis det kungabref, som fogden antagit vara konungens bref till riksens råd; och som han kommit i besittning af; troende sig derigenom kuvna kasta en svart anklagelse på sin ädle motståndare: Huggen tydde på ett uppretadt sinne, som ej mera var mäktigt sig sjelft, och man behöfde ej söka länge för att finna orsakerna. De svikna förhoppningarna; och ännu mera sjelfva besittningen af brefvet, som icke kunnat vinnas utan en handling, ovärdig ett ridderligt sinne, och som i följd af Engelbrekts enkla berättelse, kastade öfver innehafvaren en skugga af niding — sådant kunde vara tillräckligt att bringa den höge fogden utom sig. För detta sistnämnda kunde väl fogden hafva försvarat sig, men hvad grefve Hans beträffar; och säkert äfven flere af de vid tillfället närvarande; var och förblef saken genom fogdens eget beteende klar.