Den lilla pergamentsbiten, som grefven höll
i handen och som var en af de många; hvilka
betäckte bordet, innehöll ett namn; som eget
nog förblifvit helt orördt af huggen: Der stod:
eErik Belgstinga på den lilla lappen. Det
måtte hos grefven hafva framkallat underliga
minnen. Han kunde ej slita sig lös derifrån;
och medan hans blick. stirrade på de svarta
bokstäfverna; trängde en djup suck fram öfver
hans läppar.
Framför honom på golfvet låg en bit af det
störa, sönderbuggna vaxsigillet. Han tog äfven
upp den och undersökte hvad som af den in-
graverade vapenskölden fanns qvar. Det var
en del af konung Eriks vapen och i kanten
stod: Ericus R.; det öfriga var borthugget:
Alltsammans var naturligtvis det kungabref,
som fogden antagit vara konungens bref till
riksens råd; och som han kommit i besittning
af; troende sig derigenom kuvna kasta en svart
anklagelse på sin ädle motståndare: Huggen
tydde på ett uppretadt sinne, som ej mera var
mäktigt sig sjelft, och man behöfde ej söka
länge för att finna orsakerna. De svikna för-
hoppningarna; och ännu mera sjelfva besittnin-
gen af brefvet, som icke kunnat vinnas utan
en handling, ovärdig ett ridderligt sinne, och
som i följd af Engelbrekts enkla berättelse,
kastade öfver innehafvaren en skugga af niding
— sådant kunde vara tillräckligt att bringa
den höge fogden utom sig. För detta sist-
nämnda kunde väl fogden hafva försvarat sig,
men hvad grefve Hans beträffar; och säkert
äfven flere af de vid tillfället närvarande; var
och förblef saken genom fogdens eget beteende
klar.