Såsom vi förut berättat, hölls nyligen en fest i St James Hall i London till William Lloyd Garrisons ära: Det är nu vår afsigt att lemna en omständligare skildring af denna högtidlighet och vi göra detta icke derför, att den var så lysande — de festligheter; som på sista tiden egt rum i Paris; tillställda af en mönark för höga ekusinera, ha utan tvifvel varit vida mera storartade; för så vidt man fäster sig vid yttre betydelselösa grannlåter, pomp och ståt — utan emedan den har en stor betydelse såsom en verklig mensklighetens högtid. Det är de stora idernas man, den der, ehuru ofta hädd och föraktad, oförtrutet kämpat för det godas seger, det är han som denna gången firas; Englands ädlaste och utmärktaste statsoch vetenskapsmän ha kommit tillsammans för att visa honom; den fordom missförstådde, sin hyllning. Han kan vara stolt och glad, ty verlden har erkänt det goda ban velet och befrämjat och det har vu nit seger. Häri ligger denna festlighets egentliga betydelse; Blott alltför många menniskor, som verkat för stora mål; ha blifvit misskända af sin samtid; först efter döden och sedan de ideer, för hvilka de stridt, blifvit förverkligade, ha de vunnit erkännande: Garrisonsexempel är emellertid uppmuntrande för en och hvar sota vill något godt, hvilket kan tyckas vara svårt att utföra — och vi äro -öfvertygade om att den svenska allmänheten, som bjertligt gladt sig öfver att slafveriet blifvit afskaffadt i Amerika, skall med odeladt intresse läsa berättelsen om dess ädle förkämpes segerfest; fastän denna firats i England och icke i Sverige: ty — hvem förnekar det? — det gifves segrar, de der icke äro en viss nations, utan mensklighetens. Den stora salen företedde en vacker och liflig anblick. Mellan tre och fyra hundrade personer deltogo i måltiden, hvaribland ett stort antal fruntimmer: Salens fond var dekorerad med Englands och Amerikas national!flaggor och läktarne voro fyllda af åskådare. En särdeles väl utförd tafla, föreställande presidenten Lincoln, hade blifvit placerad så, att den ådrog sig allas uppmärksamhet: En kort bön hölls af biskop Payne. Hr F. W: Chesson upplästs ett bref från hr Adams; den amerikanske ministern, i hvilket denne uttryckte sin ledsnad öfver att han var hindrad att infinna sig vid festen. Derefter uppläste hr Chesson en skrifvelse; hvaraf vi återgifva följande: York House, Twickenham, 26 juni. Min herre! — Åtskilliga vigtiga angelägenheter hindra mig att vara närvarande vid den frukost, som skall gifvas för hr Garrison, Detta smärtar mig verkligen och jag ber er framföra till komiterade så väl grefvinnans af Paris som mina egna tacksägelser för den vänliga inbjudning, som de behagat sända oss. Jag vill emellertid begagna detta tilifälle att säga er, det jag fullkomligt gillar att ett sådant bevis på högaktning, som ni föreslagit, gifves den modige och outtröttlige kämpen för slafvarnes väl. Slafveriets afskaffande är i alla fall en händelse, hvaröfver hvarje ädelsinnad menniska, hon må tillhöra hvilken nation som helst, måste känna sig lycklig; och vi böra alla vara stolta öfver att uner det tidehvarf vi tillhöra och som, oaktadt sina många fel, har en stor betydelse, denna civilisationens mörka skamfläck blifvit aftvagen. Mensklighetens sak har vunnit en afgjord seger, tack vare ett fritt folks energi. Träldomen är hädanefter fördömd af allmänna opinionen äfven i de länder, hvilkas lagar ännu tillåta dess tillvaro. Men de, som hafva ifrat för saken kunna aldrig glömmar att redan på den tid, då dess framgång ansågs omöjlig, män funnos som med vältalighetens makt stredo för densamma och bland dessa män intager William Lloyd Garrison det mest framstående rum ———————————— Jag förblir, min herre, er tillgifne Louis Philippe d Orleans, grefve af Paris ERE DOT RESORTS AT ATT FORNE DEN TER