IV. Löftet. j Långt dessförinnan hade riddar Thure hunnit staden och slottet. Annu flammande af vrede; kastade han tyglarne åt en sven; hoppade af sin löddrige hingst; och störtade uppför slottstrapporna. Han inträdde i gästabudssalen just i det ögonblick; då mäster Jörgelis yxa våt färdig att afhugga den fångne Herrman Bermans venstra hand: Upphetsad som hän Vår åf hvad som timat derute; äfvensom ät der häftiga ridten; såg han väl; att något ovahligt vär före; men Jösse Eriksson skymde bort mäster Jörgens person; som bäst skulle hafva tilltälat Honom och förklarat hvad de inngvarande voro i färd med: Hade detta icke varit förhållandet; utan herr Thure fått anledning att spörja hvad som på slottet tilldrog sig, är det allt för troligt; ätt han ifrigare än sjelfve Jösse Eriksson pådrifvit fullbordandet af ungersvennens grymma mord: i Nu fyllde helt andra saker hans hufvud: Han hade gjort upp för sig att tillsammans med fogden försvara slottet, tills hjelp kunde komma från andra fogdar och konungen kunna eftertryckligt bestraffa alla upproriske i Sverges rike; — Ett ord i enrum, fogde — ropade han derför — men hvarje ögonblick är dyrbärt. Följen mig till eder lönkammare. I kunnen ock följa med; Johan Wale; vi skola göra ett hufvudverk tillsammans, vi tre; så att ryktet deraf skall gå vida öfver land.