IV.
Löftet.
j Långt dessförinnan hade riddar Thure hunnit
staden och slottet. Annu flammande af vrede;
kastade han tyglarne åt en sven; hoppade af
sin löddrige hingst; och störtade uppför slotts-
trapporna.
Han inträdde i gästabudssalen just i det
ögonblick; då mäster Jörgelis yxa våt färdig
att afhugga den fångne Herrman Bermans ven-
stra hand: Upphetsad som hän Vår åf hvad
som timat derute; äfvensom ät der häftiga ridten;
såg han väl; att något ovahligt vär före; men
Jösse Eriksson skymde bort mäster Jörgens
person; som bäst skulle hafva tilltälat Honom
och förklarat hvad de inngvarande voro i färd
med: Hade detta icke varit förhållandet; utan
herr Thure fått anledning att spörja hvad som
på slottet tilldrog sig, är det allt för troligt;
ätt han ifrigare än sjelfve Jösse Eriksson på-
drifvit fullbordandet af ungersvennens grymma
mord: i
Nu fyllde helt andra saker hans hufvud:
Han hade gjort upp för sig att tillsammans
med fogden försvara slottet, tills hjelp kunde
komma från andra fogdar och konungen kunna
eftertryckligt bestraffa alla upproriske i Sverges
rike;
— Ett ord i enrum, fogde — ropade han
derför — men hvarje ögonblick är dyrbärt.
Följen mig till eder lönkammare. I kunnen
ock följa med; Johan Wale; vi skola göra ett
hufvudverk tillsammans, vi tre; så att ryktet
deraf skall gå vida öfver land.