tungt och redligt arbete förvärfvad skilling; — såsom fallet är med vår konkurslag; — när en ofta godtycklig tillämpning af utsökningsbilken tillstädjer exekutorn att för ett ringa kraf sköfla rubb och stubb af en gäldenärs egendom, hvaraf han för sin del behåller brorslotten genom att passa på tillfället: hvari ligger då en sådan gäldenärs garanti för, att honom skall rätt vederfaras, att han skall skonsamt behandlas i sin ofta icke sjelfförvållade förlägenhet eller olycka, helst när han, såsom arbetsklassen på landet vanligen är det, är utan kännedom om det skydd ban bör åtvjuta och ej eger någon att rådgöra med? Denna säkerhet har han då endast i exekutorns, det vill här säga länsmannens, rättrådighet. Vare det långt ifrån oss att förneka, att det finnes många länsmän, som äro hederliga, rättskaffens och ömbjertade män; men detta är dock ej förhållandet i alla af rikets härader. Orsaken härtill är, att till dessa tjenstemän ofta antagits personer, som varit i saknad af all humanistisk bildning och ej egt förmåga att tänka på annat än egen fördel; personer som sutit som skrifvare hos en despotisk kronofogde, och sedan, komna på fri fot; sjelfva blifvit despoter i sin ordning — och hvarvid ofta händt att lärjungen äfverträffat mästaren. Hvad som äfven bidragit till att skapa ett visst missförhållande mellan länsmannen och hans häradsboar; är att den förre vanligtvis är sin orts auktionist. Detta är i och för sig ingenting att klandra; men derigenom får länsmannen; som man säger, folket i sina händer, och det inses lätt hvarthän han då kan komma; om han är benägen att på afvägar nå ett hjertlöst mål; och sätter sitt eget intresse och den slemma vinningen främst. Vi hafva fler än ett, ja, vi hafva många exempel på att så skett och att jast länsmannen genom sina auktioner blifvit en buse för sin ort. — Det är också en, som vi tro; allmän erfarenhet, att ju fattigare ett härad är och ju mera utblottadt, desto förmögnare och mera välburgen är länsmannen — eller i omvändt förhållande tvertom. — Den affärsverksamhet, som länsmannen i allmänhet kan egna sig åt, sträcker sig vanligen ej längre än inom häradet, och den består, såsom förut är nämndt, deri att han håller auktioner. Förtjensten härpå kan visserligen vara ganska god, men är dock ej så stor som mången föreställer sig — och kan i nio fall af tio ej grundlägga någon förmögenhet; Löneinkomsterna äro för dessa tjenstemän ej heller stora; tvertom ganska knappa; Likväl har man sett att mången under några få år lyckats sanla summor till större belopp, än mången verklig affärsman som hela lifvet igenom egt en hvad man kallar god affär. Det är ej två meningar om den saken, att mången sådan i hast samlad förmögenhet ej alltid flutit ihop från follt klara och rena källor — äfven om det skett i skydd af hvad lagon stadgar. Man skulle genom att följa dess alla hemliga strömfåror få sorgliga, men upplysande bidrag till historien om landtbefolkningens betryck och beklagansvärda omständigheter i många af våra provinser — omständigheter vida mer: förtviflade än kanske någonsin de amerikanska slafvarnas elier de ryske lifegnas varit det; Man skulle flerstädes då äfven kanske finna roten tillden kräfta, som så småningom förtärt all lifekraft all sträfsamhet och allt lefnadsmod inom vissa kommuner i landet. Vi hafva med denna korta framställning önskat fästa vederbörandes uppmärksamhet på hvad som för tusenden utgör en lifssak; nemligen huru de exekutiva åtgärderna, utmätningarne, verkställas på landsbygden. En sådan åtgärd behöfver i sanning ej skärpas genom några försvårande omständigheter, föranledda af exekutorn, för att med den förkrossande tyngden af en olycka störta öfver den som deraf drabbas. Och skola vi ej lemna denna vigtiga fråga ur sigte, utan återkomma dertill; och det skulle vara oss en glädje, om vi lyckades något förminska det sekelgamla länsmansväldet och sprida någon belysning öfver dess historia; vi sakna ingalunda materialier dertill; (Eft. P. P.). Meddelande från allmänheten.