st3 nu vara större, det kunde man förutse; och frågan blef derför nu egentligen den att icke, behöfva göra eftergifterna för stora samt att så skyndsamt som möjligt få saken bilagd; på det att icke smittan kunde sprida sig till öfriga landskaper: Detta blef samtalsämnet mellan biskopen och herr Christer, när de ridit en half fjerdingsväg. Afven grefve Hans deltog lifligt i detta samtal, ehuru han som utländning var mindre hemmastadd i de svenska förhållandena och snarare med en viss beundran framhöll kraften hos denna allmoge; hvars like han förgäfves letade efter utom Sverges landamären. Han var på det hela taget den som mest fördomsfritt kunde se och bedöma sakerna; Mycket bidrog ock hans kännedom om fogdarnes grymma godtycke och hans bekantskap med Engelbrekt att stämma honom fördelaktigt för bönderne, — något hvartill de svenske herrarne lyssnade med en icke otydlig förundran: Helt olika var sinnesstämningen i andra ledet af detta riddaretåg. Det utgjordes af Thure Thurezson och Nils Stensson; som redo på ömse sidor om Carl Knutsson; Af uttrycken i de efter dem ridandes anleten; riddarne af Wasaslägten; Carls; Johans och Nils, kunde man åtminstone i de två sistnämndes läsa bifall till hvad bland de nämnde herrarne yttrades: De ställd sig helt och hållet på fogdarnes sida; och månget till och med häftigt ord yttrades mot bönderna. Dock voro Thure Thuresson och Nils Stensson de som oförsyntast utforo mot allmogen och Engelbrekt: Carl Knutsson var mera åhörare, ehuru när han någon gång yttrade sig, man icke kunde förmärka annat