st3 nu vara större, det kunde man förutse; och
frågan blef derför nu egentligen den att icke,
behöfva göra eftergifterna för stora samt att så
skyndsamt som möjligt få saken bilagd; på det
att icke smittan kunde sprida sig till öfriga
landskaper:
Detta blef samtalsämnet mellan biskopen och
herr Christer, när de ridit en half fjerdingsväg.
Afven grefve Hans deltog lifligt i detta samtal,
ehuru han som utländning var mindre hemma-
stadd i de svenska förhållandena och snarare
med en viss beundran framhöll kraften hos denna
allmoge; hvars like han förgäfves letade efter
utom Sverges landamären. Han var på det
hela taget den som mest fördomsfritt kunde se
och bedöma sakerna; Mycket bidrog ock hans
kännedom om fogdarnes grymma godtycke och
hans bekantskap med Engelbrekt att stämma
honom fördelaktigt för bönderne, — något hvar-
till de svenske herrarne lyssnade med en icke
otydlig förundran:
Helt olika var sinnesstämningen i andra ledet
af detta riddaretåg. Det utgjordes af Thure Thu-
rezson och Nils Stensson; som redo på ömse
sidor om Carl Knutsson; Af uttrycken i de
efter dem ridandes anleten; riddarne af Wasa-
slägten; Carls; Johans och Nils, kunde man
åtminstone i de två sistnämndes läsa bifall till
hvad bland de nämnde herrarne yttrades: De
ställd sig helt och hållet på fogdarnes sida;
och månget till och med häftigt ord yttrades
mot bönderna. Dock voro Thure Thuresson
och Nils Stensson de som oförsyntast utforo
mot allmogen och Engelbrekt: Carl Knutsson
var mera åhörare, ehuru när han någon gång
yttrade sig, man icke kunde förmärka annat