Vid Ida Fruncks graf. Så ung, så tjusande, så oskuldsfull, Du gick då bort i lifvets fulla blomma Och dina fan slöt, de -blida, fromma! Ljus var din bana, rikt ditt hjertas gull. De hägrade, hur skönt! din lefnads öden, Men bårjärn köm, den skoningslösa döden, OcK allt blef stoft och gömdt i grafvens mull. Du blifvit har den Högsta kärleks brud, — Nu serafshartpor vigselakten tona. Förbytt hon ses din blekta myrtenkrona, Och solen sömmat har din bröllopsskrud. Men I, som sörjen vid den huldås urna O! trösten; glädjen Er, den himlaburna. Har fämna fått sin Herre och sin Gud.