Vid Ida Fruncks graf.
Så ung, så tjusande, så oskuldsfull,
Du gick då bort i lifvets fulla blomma
Och dina fan slöt, de -blida, fromma!
Ljus var din bana, rikt ditt hjertas gull.
De hägrade, hur skönt! din lefnads öden,
Men bårjärn köm, den skoningslösa döden,
OcK allt blef stoft och gömdt i grafvens mull.
Du blifvit har den Högsta kärleks brud,
— Nu serafshartpor vigselakten tona.
Förbytt hon ses din blekta myrtenkrona,
Och solen sömmat har din bröllopsskrud.
Men I, som sörjen vid den huldås urna
O! trösten; glädjen Er, den himlaburna.
Har fämna fått sin Herre och sin Gud.