Article Image
bestämdt hellre sprungit hem än låta föra sig som pjunkiga gubbar genom staden: Vägen var ej längre, än att den utan möda inom några minuter tillryggalades af en sextio åring, fastän föräldrarne tyckte att den var för dryg för en sexton-åring: Ar detta välmening mot gossarna, så gifves väl intet, som kan ha mera skadligt inflytande än att från början vänja dem vid alla möjliga beqvämligheter, alla möjliga förmåner; som de lyckligt lottade föräldrarnes ställning kan gifva dem; Man plottrar bort hela den fond af oskyldig glädje, som den fattiges barn måste arbeta sig till, och som derför blir dem desto mera dyrbar: Man ger dessa gossar från början en mängd behof, som måste fyllas, om de ej skola anse sig olyckliga. — Svaren, I föräldrar! Tron I ej på möjligheten af, att den dag kan komma för er son, då icke något ekipage står utanför dörren för hans räkning och då han anser sig högst olycklig att det icke gör det? Han skulle utan edert pjunk eller eder fåfänga, att genom lyx och öfverdåd vilja skilja honom från kamraterna, icke lidit det allraminsta, om han nödgats att begagna sina egna ben för att gå; ty menniskan är ej skapad för att hela lifvet igenom åka i sufflettdroska eller täckvagn. Man slösar i drägter, i mat, i beqvämligheter, i allt, utan att tänka på, att man redan i barndomen och den första ungdomen; på detta sätt genom vanan, gör hvarje liten oskyldig njutning utan betydelse och blott till oafvisligt behof — ej för att känna sig lycklig, utan för att kunna lefva. Sedan I, gode och svage föräldrar, på detta sätt genom eder ömhet förstört hvarje litet ämne till fröjd, som den fattiges barn sjelf måste förtjena sig: att ha vackra kläder, finare mat, och få åka eller rida, lemnen I åt eder san ingenting öfrigt att önska. Den glädje I beredden honom, var oskyldig — men I uttömden den källan till fröjd och belåtenhet alltför tidigt, och er son vill; vand vid öfverflöd och beqvämligheter; af hvilka han numera ingen glädje känner — ändå njuta mera. Hvar söker han då sina njutningar? Hvar, finner han ändtligen en smula ögonblicklig glädje, som ej hans ömma föräldrar redan längesedan, genom vanan; gjort likgiltig? Låten edra hjertan besvara den frågan. De skola klappa oroligt; är det ej så? Och öfverallt skolen I, till edra sorgliga aningar, se omkring er, bleka, utmärglade, lefnadströtta illustrationer, i hvars dunkla ögon; en outtalad, kanske ej ens tänkt, förebråelse mot föräldrarna ligger på bottnen af den till dräggen tömda njutningenus bägare. Och kanske, när allt går omkring, härleder sig allt detta blott från eder ömhet. Jag har hört mer än en lefnadstrött man, med smärta och harm säga: Jag hade blifvit något helt annat än jag är, om ej Mor min, från början; pjunkat bort mig — jag såg, kantänka! litet bra ut — jag var så qvick och så snällv och så skulle jag få allt hvad jag pekade på. Det är tåcken för detta slag af ömhet; men — den är också ingenting att tacka för. (Linnea.)

26 juni 1867, sida 3

Thumbnail