bestämdt hellre sprungit hem än låta föra sig
som pjunkiga gubbar genom staden:
Vägen var ej längre, än att den utan möda
inom några minuter tillryggalades af en sextio
åring, fastän föräldrarne tyckte att den var för
dryg för en sexton-åring:
Ar detta välmening mot gossarna, så gifves
väl intet, som kan ha mera skadligt inflytande
än att från början vänja dem vid alla möjliga
beqvämligheter, alla möjliga förmåner; som
de lyckligt lottade föräldrarnes ställning
kan gifva dem; Man plottrar bort hela den
fond af oskyldig glädje, som den fattiges
barn måste arbeta sig till, och som derför blir
dem desto mera dyrbar: Man ger dessa gossar
från början en mängd behof, som måste fyllas,
om de ej skola anse sig olyckliga. — Svaren,
I föräldrar! Tron I ej på möjligheten af, att
den dag kan komma för er son, då icke nå-
got ekipage står utanför dörren för hans räk-
ning och då han anser sig högst olycklig att
det icke gör det?
Han skulle utan edert pjunk eller eder få-
fänga, att genom lyx och öfverdåd vilja skilja
honom från kamraterna, icke lidit det allra-
minsta, om han nödgats att begagna sina egna
ben för att gå; ty menniskan är ej skapad för
att hela lifvet igenom åka i sufflettdroska eller
täckvagn.
Man slösar i drägter, i mat, i beqvämlighe-
ter, i allt, utan att tänka på, att man redan i
barndomen och den första ungdomen; på detta
sätt genom vanan, gör hvarje liten oskyldig
njutning utan betydelse och blott till oafvisligt
behof — ej för att känna sig lycklig, utan för
att kunna lefva.
Sedan I, gode och svage föräldrar, på detta
sätt genom eder ömhet förstört hvarje litet
ämne till fröjd, som den fattiges barn sjelf
måste förtjena sig: att ha vackra kläder, finare
mat, och få åka eller rida, lemnen I åt eder
san ingenting öfrigt att önska.
Den glädje I beredden honom, var oskyldig
— men I uttömden den källan till fröjd och
belåtenhet alltför tidigt, och er son vill; vand
vid öfverflöd och beqvämligheter; af hvilka han
numera ingen glädje känner — ändå njuta mera.
Hvar söker han då sina njutningar? Hvar,
finner han ändtligen en smula ögonblicklig
glädje, som ej hans ömma föräldrar redan
längesedan, genom vanan; gjort likgiltig?
Låten edra hjertan besvara den frågan. De
skola klappa oroligt; är det ej så? Och öfver-
allt skolen I, till edra sorgliga aningar, se om-
kring er, bleka, utmärglade, lefnadströtta illu-
strationer, i hvars dunkla ögon; en outtalad,
kanske ej ens tänkt, förebråelse mot föräldrar-
na ligger på bottnen af den till dräggen töm-
da njutningenus bägare.
Och kanske, när allt går omkring, härleder
sig allt detta blott från eder ömhet.
Jag har hört mer än en lefnadstrött man,
med smärta och harm säga: Jag hade blifvit
något helt annat än jag är, om ej Mor min,
från början; pjunkat bort mig — jag såg, kan-
tänka! litet bra ut — jag var så qvick och
så snällv och så skulle jag få allt hvad jag
pekade på.
Det är tåcken för detta slag af ömhet; men
— den är också ingenting att tacka för.
(Linnea.)