ENGELBREKT ENGELBREKTSSON. HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GEORG STARBÄOE, FÖRSTA DELEN: (Forts. från föreg. J6.) Och der blef hon sittande, och hennes stora ögon . följde med uppmärksamhet, man kunde nästan. säga deltagande; hvarje rörelse af den sjuke, och när pater Johannes framemot aftonen inträdde i rummet och gjorde nya anordnirgar, antog hennes anlete ett uttryck; som man skulle kunnat taga för glädje; hade icke hvar man vetat; att det var Belgstings tokiga Kerstin: Pater Johannes kunde ibland stryka hennes rika lockar, hvilka alltid hängde fritt omkring hennes hufvud; och sakta klappa henne på den bleka; infallna kinden; och då kysste Kerstin paterns hand; under det hon pekade på den sjuke och sedan tryckte handen hårdt mot sitt hjerta: Munkens: öga fördystrades dervid, men han sade intet. När Herrman hade kommit sig så mycket; att han kunde redigt tänka öfver hvad som timat, ehuru han ännu var strängt förbjuden att. tala, smög sig Kerstin sakta fram till hans hufvudgärd och hviskade i hans öra: — Jag skall säga hvem som räddat ditt lif, Herrmant . Herrman såg åt sidan; och hans blick hvilade frågande på Kerstin; som leende besvarade den: — Du har uttalat ett namn; Herrman —