ENGELBREKT ENGELBREKTSSON.
HISTORISK ROMAN I 2 DELAR.
Af 0. GEORG STARBÄOE,
FÖRSTA DELEN:
(Forts. från föreg. J6.)
Och der blef hon sittande, och hennes stora
ögon . följde med - uppmärksamhet, man kunde
nästan. säga deltagande; hvarje rörelse af den
sjuke, och när pater Johannes framemot aftonen
inträdde i rummet och gjorde nya anordnirgar,
antog hennes anlete ett uttryck; som man skulle
kunnat taga för glädje; hade icke hvar man
vetat; att det var Belgstings tokiga Kerstin:
Pater Johannes kunde ibland stryka hennes
rika lockar, hvilka alltid hängde fritt omkring
hennes hufvud; och sakta klappa henne på den
bleka; infallna kinden; och då kysste Kerstin
paterns hand; under det hon pekade på den
sjuke och sedan tryckte handen hårdt mot sitt
hjerta: Munkens: öga fördystrades dervid, men
han sade intet.
När Herrman hade kommit sig så mycket;
att han kunde redigt tänka öfver hvad som
timat, ehuru han ännu var strängt förbjuden
att. tala, smög sig Kerstin sakta fram till hans
hufvudgärd och hviskade i hans öra:
— Jag skall säga hvem som räddat ditt lif,
Herrmant .
Herrman såg åt sidan; och hans blick hvilade
frågande på Kerstin; som leende besvarade den:
— Du har uttalat ett namn; Herrman —