——220D rr LL FoJQ
— Eders nåde — svarade riddaren — gör
i sin sak, som honom hugfälles. Men efter
som I frågen mig, så vill jag säga att en
rund tid synes mig hafva förflutit; kanske allt
för rund, sedan I hågkom någon af de svenskö
herrarne med land och län: -
— Och hvad så! — sporde konungen och
kastade hufvudet tillbaka: — Gifver jag då ej
slott och län åt hvem mig godt tyckes; är
Sverges rike mitt, eller är det de svenske her-
rarnes?
— Nådige herre — genmälte den danske:
riddaren — det är långt ifrån mig. att vilja
göra pågon insägelse mot eder makt och myn-
dighet : . .: -
— Jag förstår, I tänken på eder dotter fru
Margareta — afbröt konungen — den unga.
frun behöfde något att hålla modet uppe med.
bredvid sin åldrande herre; men den saken kan,
bjelpas; när vi en: gång komma till- Sverge.
Det var denne konungs vana att icke lägga.
några band på sig; och allra minst då det var
fråga om skämt. Det blef ofta groft och rörde
sig helst om slippriga ämnen: Och vågade
någon i sådana stunder motsäga honom; för-
lorade han helt och hållet väldet öfver sig sjelf.
Af den gamle riddarens allvarsamma min, som
utvisade; att han alldeles icke var nöjd med
konungens sätt att tyda hans yttrande; kunde
man vänta ett svar, som otvifvelaktigt bragt
konungen ur gin jemnvigt ock sålunda äfven
förstört nöjet för den öfriga delen af aftonen.
Och på. slottet väntades det förnäma jagtsäll-
skapet af ett präktigt gästabud med dans.
De omgifvande herrarne voro derför ifrige
att afleda uppmärksamheten på något annat