och Konungen sjelf var vid det bästa lynne i
verlden: Han skämtade och log mot den unge
herr Otto, som om han för dagen kastat alla
regeringsbekymmer öfver bord, och de andra
herrarne logo så ofta konungen log. Endast
herr Erik Krummedik tycktes icke alltid så
noga följa med tankegången i konungens tal,
så att hans utseende ofta svor emot d3 öfriga
herrarnes. Konungen sjelf lade dock icke märke
dertill. .
— På Aland finnes dock icke sådan jagt-
mark; som I sett i dag — sade konungen till
Otto Pogwisch.
— Nej; nej — svarade den unge herren —
men der jagar icke heller en konung!
oo Hvem vet — inföll konungen — den
dag torde väl komma.
oo Lycklig vore då den slottsherre, som
finge mottaga eders nåde på Kastelholmi
— Jag vill dock icke mottagas af någon
annan än eder, Otto Pogwisch.
— HEders nåde! — utropade herr Otto; tydligt
ansträngande. sig för att beherrska ett alltför
ohejdadt utbrott af den glädje, som han erfor.
— Eders nåde; jag förstår ej rätt, om jag vår
gar taga eder ord för fullt allvar.
— Det kunnen TI visserligen, Otto! I skolen
hafva Kastelholms slott och län; I och ingen
annan! Eller hvad sägen I dertill; gamle Erik
Krummedik?
Den gamle riddaren for upp som ur en dröm:
Hans blick hvilade frågande på konungen;
— Haha — skrattade denne — I drömmen
om forna dagar, herr Erik; och derför glömmen
I hela verlden: Jag har gifvit Otto Pogwisch
här Kastelholmen; hvad sägen I dertill?