Främst red en lång, högväxt man, hvars
hållning och later tillkännagåfvo den högt upp-
satte. Stolthet och hersklystnad stodo att läsa
på hans panna, men äfven lättsinne och njut-
ningsbegär. I hans blick låg visserligen något;
som talade om makt och höghet; men der låg
äfven något fräckt och hårdt och bhjertlöst.
Man skulle i vissa ögonblick varit färdig att
taga honom för en slaf som styrt ut sig med
den frie mannens kännetecken; begagnande sig
af dem för att göra sig dennes rättigheter till
godo. Det var icke en inneboende storhets
majestät; som öfverallt och alltid gör sig gäl-
lande; utan en yttre och liksom tillfälligt till-
kommen. En konungaborg, som var ämnad
att väcka vördnad och aktning; men hvars
herre icke var hemma:
Det var Erik af Pomern; konungen öfver
Sverge, Norge och Danmark.
Vid hans ena sida red en ung riddare med
mörka, blixtrande ögon: Det var hr Otto Pog-
wisch, sonen af konungens förklarade gunst-
ling, herr Bengt Pogwisch; som aflidit året
förut (1432). Den unge riddarens moder hette
Ida Kögigsmark till Gladsax, och kallades van-
ligen fru Ida till Gladsax. Han tycktes i myc-
ket vara en afbild af konungen, något som äf-
ven bidrog att gifva styrka åt det gängse talet;
att ett innerligare förhållande, än om var
tillåtligt; egt rum mellan konungen och fru Ida.
å den andra sidan om konungen red en
äldre herre. Det var en dansk riddare; som
hette Erik Krummedik, och han var den ende
danske riddaren i konungens sällskap. De öf-
riga utgjordes af pomerska herrar.
En allmän belåtenhet tycktes vara rådande;