Eno olycklig. Från Carlskrona skrifves den 7:
Då en marinsoldat, Ljungberg, som under sistl. no-
vember månad i rusigt tillstånd begick vådadråp,
hvarför han dömdes till två års fästniog, i tis-
dags tog afsked af sina kompanikamrater för att
bortföras skänkte honom desse med synbarligen
rörda hjertan ett, medelst sammanskott inköpt; silf-
verfickur, såsom bevis på deras vänskap och del-
tagande för den olycklige vapenbrodern. — Ljung-
bergs öde är så mycket mer bekiagansvärdt, som
han, af ett fredligt och godt sinnelag, städse lef-
vat med sina kamrater i bästa förstånd, tills en
dag, som ofran är nämndt, han i sällskap med sol-
daten Fält vid samma kompani i allsköns sämja
inne på en krog förtärt några supar, då under det
vexande ruset de begge vännerna råkade iordvex-
ling och slagsmål, som hade till påföljd blodiga
pannor och svullna Ögon, så att begge måste till
sjukhuset afföras. Der var det Fält, den minst illa
tilltygade, som oupphörligt låg och grämde sig öf-
ver att hafva gifvit Ljungberg banesår, och lärer
det, enligt utsago, varit denna grämelse som på-
skyndade Fälts död, hvaremot Ljungberg tillfrisk-
nade för att, med sina samvetsqval, sin ånger och