ende; som här kan bjelpa, och djerft må ordet
vara, blott det är sannt.
— Sanningen skall dock bevisas.
— Den skall det ock!
— Och hvarmed?
— Med mitt lif!
Den ridderlige fogden på Stockholms slott
lade vid dessa ord sina armar i kors öfver
bröstet, och de milda ögonen blickade med
uttryck af sorg ned på mattan framför honom.
Det var tydligt, att han erkände inom sig, det
något stort ondt måtte ligga bakom den an:
klagelse; hvilken den lille mannen ville bekräfta
med sitt lif.
— Veten I — sade hån sedan — att bud
och bref kommit från fogden i Dalarna med
begäran, att jag skulle gripa och utlemna eder
till honom? i
Engelbrekt svarade icke på denna fråga, utan
fogden upprepade den:
— Det skolen I dock icke göra — yttrade han
långsamt och med en talande blick på fogden.
— Och hvarför icke?
— Emedan Hans Kröpelin är en man af ära!
— Välan, Engelbrekt Engelbrektsson — gen-
mälte fogden — jag tror mig hafva förstått
eder, och är det verkligen, som man . säger,
fråga om uppror deruppe i Dalarna; så torde,
som I sägen, kungen sjelf vara den bäste hjel-
paren; .Dragen derför med Gud eder färde;
Engelbrekt, jag hoppas det bästa af eder för-
handling med konuvgen.
Något vidare blef icke afhandladt -på slottet.
Engelbrekt skyndade till sin Bostad.
Här -mötte honom den underrättelsen, att
skepparen tidigt -påföljande-morgon ville hissa-
segel; Vinden hade sprungit om; och man