ende; som här kan bjelpa, och djerft må ordet vara, blott det är sannt. — Sanningen skall dock bevisas. — Den skall det ock! — Och hvarmed? — Med mitt lif! Den ridderlige fogden på Stockholms slott lade vid dessa ord sina armar i kors öfver bröstet, och de milda ögonen blickade med uttryck af sorg ned på mattan framför honom. Det var tydligt, att han erkände inom sig, det något stort ondt måtte ligga bakom den an: klagelse; hvilken den lille mannen ville bekräfta med sitt lif. — Veten I — sade hån sedan — att bud och bref kommit från fogden i Dalarna med begäran, att jag skulle gripa och utlemna eder till honom? i Engelbrekt svarade icke på denna fråga, utan fogden upprepade den: — Det skolen I dock icke göra — yttrade han långsamt och med en talande blick på fogden. — Och hvarför icke? — Emedan Hans Kröpelin är en man af ära! — Välan, Engelbrekt Engelbrektsson — genmälte fogden — jag tror mig hafva förstått eder, och är det verkligen, som man . säger, fråga om uppror deruppe i Dalarna; så torde, som I sägen, kungen sjelf vara den bäste hjelparen; .Dragen derför med Gud eder färde; Engelbrekt, jag hoppas det bästa af eder förhandling med konuvgen. Något vidare blef icke afhandladt -på slottet. Engelbrekt skyndade till sin Bostad. Här -mötte honom den underrättelsen, att skepparen tidigt -påföljande-morgon ville hissasegel; Vinden hade sprungit om; och man