så väl biskopens; som de öfrigas anleten. De
hade utan tvifvel tänkt sig mannen sådan; som
Nils Bosson tänkte sig honom; en simpel sven-
tjenare från någon herregård i grannskapet, på
sin höjd en gårdsfogde. Men här visade sig
eh man som i hållning och åthäfvor tedde sig
follkomligt som en deras jemlike.
Detta hade till följd, att biskopens helsning
blef en helt annan, än som tillämnats. Ofver-
raskningen försvann snart och en innerlig.väl-
vilja lyste ur hans lifliga ögon.
— Jag står i tacksamhetsskuld till eder —
sade han — djuret här är mig kärt, är en
gåfva af vår nådige herre, konungen; och tål
icke gerna någon annan ryttare än mig;
— Måttlig sak att tacka för, nådige herre
— genmälte Engelbrekt — er raske sven hade
godt gjort det der mig förutan:
— Det menade han just icke sjelf — åter-
tog biskopen och fortsatte med mycken liflighet
— ser ni, det skall vara en af de der
egyptiska dagarne i dag, då man icke.
bör företaga sig något. Min gamle stallare
här ville också att jag skulle uppskjuta resan
tills i morgon, eller hur; gamle vn! — bisko-
pen vände sig härvid med ett vänligt leende
till den bakom ridande gamle herren, hvilken
med. en allvarsam min nickade åt biskopen, —:
Hvad; skulle det ej vara nog; Björn Erlandsson;
med hvad som timat?
Biskopen skrattade hjertligt åt sin gamle
skrockfulle stallmästare, och hans munterhet!
smittade af sig, så alt äfven då allvarsamma
Upsalakanikerne drogo på smilbandet.
— Det väntade jag väl minst, vördige herre
— inföll Engelbrekt — att få höra någon