hållande till konungen, så bestämde detta ho-
nom att afbida biskopens ankomst och icke
lemna obegagnadt det tillfälle; som här sjelf-
mant erbjöd sig att möjligen få kasta en blick
in i den prelatensiska verlden, och det på nära
håll,
Han behöfde icke vänta länge; förr än han
båkom träden vid krökningen af vägen hörde
sörlet af biskopens följe, som att döma af ljudet
vår synnerligen stort. Engelbrekt steg genast
till häst och:-red upp på vägen.
I detsamma blef biskopen med sitt. följe syn-
lig: Han sjelf red främst; åtföljd på ömse sidor
af tvenue andliga. herrar; domprosten och erke-
djeknen från Upsala. Bakom dessa tre syntes
ännu en andlig herrej som Engelbrekt tog. för
biskopens kansler; Vid dennes sida red den
biskoplige stallaren och så biskopens heidsven-
ner eller pager samt derefter de biskoplige ryt-
tarne. Biskop Thomas var redan :en till åren
kommen man, men hans eldiga ögon och de
lifliga rörelserna; der han satt på sin stolte
gångare; den hvitgrå hästen, som hans sven
Nils Bosson nyss inhemtat, gjorde, att man tog
honom för mycket yngre; än han verkligen var;
! De båda herrarne på ömse sidor om biskopen,
herr Peder Nilsson domprosten och herr Peder
Hemmingsson erkedjeknen, voro af ansenligare
kroppslängd än biskopen, men tycktes deremot
såkna mycket af dennes intagande väsende. De
vöro till uppsyn allvarsamma. Man såg tydligt,
att bekymmer af ovanlig art tyngde på dem;
Eögelbrekt red rakt fram mot biskopen och
helsade vördnadsfullt och höfviskt på honom
och de beledsagande herrarna; och ett uttryck
af öfverraskning stod dervid tydligt att läsa i