— Jag heter Nils Bosson, behöfven I mig
någon gång, så skall jag ej glömma eder!
Engelbrekt nickade leende åt ynglingen; som
han snart derefter såg försvinna med hästen i
en krökning af den smala vägen: Sjelf gick
hån åter till sin häst, öfvervägande om han
borde sitta upp och fortsätta sin färd, eller om
han skulle invänta biskopen.
Han kände väl till biskop Thomas Simonsson
i Strengnäs; liksom han i allmänhet var mer
eller mindre underrättad om sina förnämsta
samtida; och de store herrarne; till hvilka bi-
skoparne hörde; intogo för dessa tider en så
vigtig plats i samhället; att en man; hvilken
som Engelbrekt i allmänhet följt med sin tids till-
dragelser; icke kunde vara i okunnighet om dem:
Biskop Thomas var em man; som .stod högt
i konungens nåd; Han hade till och med af
denne blifvit föreslagen till erkebiskop i Upsala
efter Johan Håkansson, som aflidit på en visita-
tionsresa i början af år 1432. Kanikernai Upsala
eller dömkapitelsledamöterna hade dock förekom-
mit konungen och valt sin domprost Olof Larsson
till erkebiskop; hvilken omedelbarligen derpå
begifvit sig till Rom och der blifvit af påfven
invigd i sitt embete den 18 maj 1432:
Allt dettå visste Engelbrekt. Han hade också
hört, att konungen i sitt missnöje med Upsala
domkapitel ville till erkebiskop utse en biskop
Arnold Ciementsson från Bergen i Norge: Men
håru denna fråga sedan utvecklat sig, visste
han icke; Och då han derjemte icke var blind
för frågans stora betydelse, i synnerhet som
utgången af densamma måste vara af mycken
vigt för den ställning det högre presterskapet
för framtiden skulle komma att intaga i för-