sade han — det var vid midsommaren förlidet
år. Och I hafven heder af min gudsson; Pass
på, Stig, att du blir stark som din fader och
from och god som din moder. Då kan du
uträtta något för Sverges land med tiden.
Gossen tog en manhaftig hållning på sig och
såg Engelbrekt stint i ögonen, och Engelbrekt
log i det han klappade det lockiga hufvudet:
Derpå reste han sig upp och nalkades Hans
för att säga farväl och bryta upp.
— Du drager icke nedåt Lödöse, Eugelbrekt
— frågade Hans Djekne. Man kunde nemligen
så väl- derifrån, som från Stockholm gå med
köpmansfartyg till Köpenhamn:
— Nej; min led går åt Stockholm.
— Skada det, du kunde eljest få något mera
att bira på till kungs: Jag red förbi Agne-
holms slott på hemvägen från Westergötland
och kan föra färska heigningar från konungens
fogde Otto Thorbjörnsson sStut.
— Såå, du talade med honom?
— Nej, nej, vid vår herres fem sår, jag
talade ej med honom, men jag hörde dess
mera talas om honom; och det lilla jag .såg
bekräftade till fullo, hvad som sades. Han
ger icke vår fogde mycket efter i grymhet.
Det är bara litet omv2xling.
Den redlige Hans Djekne tycktes blifva upp-
rörd vid blotta omnämnandet af hvad ban sett;
Hans röst darrade och hans hand ryckte kramp-
aktigt i svärdfästet.
— Känner du till Plågan i Gullspångselfven;
Engelbrekt, säg, känner du till henne — ut-
ropade han, och hans ögon. sprutade. eld och
lågor; som om han varit färdig att draga svär-