steg ute iförstugan och omedelbart derpå rycktes
dörren upp, men så våldsamt; som om det gällt
lifvet för den inträdande.
Det var en lång bredaxlad dominikanermunk.
Hans skarpa öga öfverfor snabbt de inneva-
rande och stannade på Engelbrekts sven; som
å sin sida väl tycktes känna munken.
— Guds frid Hans Djekne! — svarade denne
— min häst har störtat härutanför, och jag
ämnade bedja dig om en annan, men jag me-
nar nu; att jag ej behöfver det: Du Per är
här med tvenne för Engelbrekts räkning; jag
tar den ene af dem:
Drängen såg bestört på munken; men kunde
ej säga något.
— Hvad står då på — sporde Hans Djekne
— är den onde för dörren; fromme fader; efter-
som ni rider så att hästarne störta under eder.
Gäller det en ärlig dust; så räkna på mig och
äfven på Peder Ulfsson här från Wermland;
vi vilja båda följa dig!
— Tack; tack redlige män — svarade mun-
ken — min ridt gäller mera; än jag nu kan
säga och hvad tio hästar äro värda: Säg blott
åt Engelbrekt, när han kommer i morgon, att
jag tagit hans ena häst och lemna honom en
af dina i stället: Måhända möter jag honom
sedermera och kan återlemna hästen. Guds
frid vare med eder!
Dermed lemnade munken rummet och skyn-
dade ut på gården. Men han följdes af de
innevarande männen; hvilka hade svårt att för
sig förklara denna ilfärd af munken; som redan
var en gammal man och, väl icke var vand
att sitta på hästryggen. Utkomne på gården,
sågo de emellertid munken leda ut den ena