steg ute iförstugan och omedelbart derpå rycktes dörren upp, men så våldsamt; som om det gällt lifvet för den inträdande. Det var en lång bredaxlad dominikanermunk. Hans skarpa öga öfverfor snabbt de innevarande och stannade på Engelbrekts sven; som å sin sida väl tycktes känna munken. — Guds frid Hans Djekne! — svarade denne — min häst har störtat härutanför, och jag ämnade bedja dig om en annan, men jag menar nu; att jag ej behöfver det: Du Per är här med tvenne för Engelbrekts räkning; jag tar den ene af dem: Drängen såg bestört på munken; men kunde ej säga något. — Hvad står då på — sporde Hans Djekne — är den onde för dörren; fromme fader; eftersom ni rider så att hästarne störta under eder. Gäller det en ärlig dust; så räkna på mig och äfven på Peder Ulfsson här från Wermland; vi vilja båda följa dig! — Tack; tack redlige män — svarade munken — min ridt gäller mera; än jag nu kan säga och hvad tio hästar äro värda: Säg blott åt Engelbrekt, när han kommer i morgon, att jag tagit hans ena häst och lemna honom en af dina i stället: Måhända möter jag honom sedermera och kan återlemna hästen. Guds frid vare med eder! Dermed lemnade munken rummet och skyndade ut på gården. Men han följdes af de innevarande männen; hvilka hade svårt att för sig förklara denna ilfärd af munken; som redan var en gammal man och, väl icke var vand att sitta på hästryggen. Utkomne på gården, sågo de emellertid munken leda ut den ena