man inbilla sig att det första ordet i den demokratiska formeln skulle förklara det sista krig? Massorna äro kraften; sedan 1789 äro de äfven viljan. Deraf den allmänna rösträtten. Hvad är kriget? Massornas esjelfmord. Låten dem då rösta om detta sjelfmord. Folket, medbrottsling i sitt eget mord, detta är det skådespel som kriget erbjuder. Det ges intet beklagansvärdare. I all dess nakenhet ser man här den vederstyggliga mekanism som afleder kraften från hennes egentliga mål och riktar henne mot henne sjelf. Man ser krigets båda ändpunkter; den ena af dem, som är: resultatet, ha vi nyss visat: eländet... Men låt oss äfven visa den andra, som är orsaken: okunnigheten. Ack, de äro i sannuing två olycksdigra sjukdomar. Att bota dem är att öka solens ljus. För okunnigheten uimärkande är undergifvenheten. Kraften, känner sig, ej. Hafven I någon gång betraktat oxens stora milda öga? Detta öga är blindt. Det måste förblifva mildt, men bildas. Kraften måste lära känna sig sjelf, ty eljest är hon förfärlig... Hon urartar ända derhän att hon begår brott, hon som skulle förhindra dem. Allt vare handlande, ingenting passivt, deri ligger civilisationens hemlighet. En passiv kraft — hvilket meningslöst ord! Deraf mordet! Ett utsträckt lik som blickar mot himlen anklagar uppenbarligen. Hvem? Er, mig, os3 alla, icke blott dem som gjorde det, utan äfven dem som läto det ske. Spökena kunna försvinna, Medusorna fiy sin kos. Nej, icke under kanonbraket i en batalj tro vi på kriget. Denna rök är blott rök. Vi tro blott på den menskliga endrägten, den enda möjliga föreningspunkten mellan menniskoandens särskilta sträfvanden, knuten i denna fläta af åsigter som vi kalla civilisationen. Vi tro endast på lifvet, rättvisan, befrielsen, på mjöl ken ur modersbröstet, barnets vagga, fadrens leende och himmelens stjernor. Till och med från dessa som bleka och blodiga ligga på slag fältet — en anledning till samvetsagg för konungarne och förebråelser för folken — upp stiger broderlighetens grundsats; en ides kränkning helgar den. Och veten I hvad de döda, dessa stilla slumrare; lägga de lefvande på hjer tat? Freden!