man inbilla sig att det första ordet i den de-
mokratiska formeln skulle förklara det sista krig?
Massorna äro kraften; sedan 1789 äro de
äfven viljan. Deraf den allmänna rösträtten.
Hvad är kriget? Massornas esjelfmord. Låten
dem då rösta om detta sjelfmord. Folket, med-
brottsling i sitt eget mord, detta är det skåde-
spel som kriget erbjuder. Det ges intet bekla-
gansvärdare. I all dess nakenhet ser man här
den vederstyggliga mekanism som afleder kraf-
ten från hennes egentliga mål och riktar henne
mot henne sjelf. Man ser krigets båda änd-
punkter; den ena af dem, som är: resultatet,
ha vi nyss visat: eländet... Men låt oss äfven
visa den andra, som är orsaken: okunnigheten.
Ack, de äro i sannuing två olycksdigra sjukdo-
mar. Att bota dem är att öka solens ljus.
För okunnigheten uimärkande är undergif-
venheten. Kraften, känner sig, ej. Hafven I
någon gång betraktat oxens stora milda öga?
Detta öga är blindt. Det måste förblifva mildt,
men bildas. Kraften måste lära känna sig sjelf,
ty eljest är hon förfärlig... Hon urartar ända
derhän att hon begår brott, hon som skulle för-
hindra dem. Allt vare handlande, ingenting
passivt, deri ligger civilisationens hemlighet.
En passiv kraft — hvilket meningslöst ord!
Deraf mordet! Ett utsträckt lik som blickar
mot himlen anklagar uppenbarligen. Hvem?
Er, mig, os3 alla, icke blott dem som gjorde
det, utan äfven dem som läto det ske.
Spökena kunna försvinna, Medusorna fiy sin
kos. Nej, icke under kanonbraket i en batalj
tro vi på kriget. Denna rök är blott rök. Vi
tro blott på den menskliga endrägten, den enda
möjliga föreningspunkten mellan menniskoan-
dens särskilta sträfvanden, knuten i denna fläta
af åsigter som vi kalla civilisationen. Vi tro
endast på lifvet, rättvisan, befrielsen, på mjöl
ken ur modersbröstet, barnets vagga, fadrens le-
ende och himmelens stjernor. Till och med
från dessa som bleka och blodiga ligga på slag
fältet — en anledning till samvetsagg för ko-
nungarne och förebråelser för folken — upp
stiger broderlighetens grundsats; en ides kränk-
ning helgar den. Och veten I hvad de döda,
dessa stilla slumrare; lägga de lefvande på hjer
tat? Freden!